Jag har aldrig under hela 2010 förknippat mig med ensamlöpning. Jag har verkligen INTE sett mig som en ensamlöpare. Fram till i december hade jag ju aldrig sprungit längre än ca 25km själv. Kanske vid något enstaka tillfälle dessutom. Mestadels harvat runt 20km själv, men sedan tappat gnistan.

Det var ju därför jag var så otroligt nervös inför Duracell vs Ironman. 12 timmars löpning HELT SJÄLV? Kunde väl inte gå? Fattade väl alla? Jag som inte – kan – springa – själv.

Trodde jag!

Men nu har jag upptäckt en ny sak.

Jag KAN springa själv.

Det är ju kul också.

Helt ärligt, jag trodde inte det om mig innan 12h-utmaningen. Men jisses, jag avverkade 92km helt själv. Dock är jag av den starka åsikten att tillsammans med andra skulle jag nog kunna springa ännu längre en dag.. men oavsett. Jag kan ju springa själv. Så stolt jag är. Man lär sig nya saker om sig själv varje dag.

(En bild från den där tiden så snön inte existerade…)

…och visst, jag sprang inte hela mitt marathon själv i tisdags. Jag sprang de första 15 i sällskap MEN resten själv. I snömodd, snöpulsande, felnavigerande och allt vad det var – men jag gjorde det själv.

.. och det trodde jag aldrig om mig innan. Men nu vet jag. Förr trodde jag inte att jag ”bara skulle kunna avverka ett marathon när som helst” – jovisst fysiskt JA, men inte psykiskt i alla min ensamhet. Men nu vet jag bättre. Jag kan verkligen bara gå ut och springa helt själv också.

Kanske låter larvigt, nästan alla springer ju själv – jämt. Men inte jag. Jag har varit en liten ”needie” parasitlöpare innan. Dock ÄLSKAR jag löpning i sällskap fortfarande, men jag vet att jag inte måste längre. Känns skönt.