Blå Linjen – Fantastisk fem-mil!

Våren ÄR HÄR!!!

Åh så lycklig jag var av att komma upp imorse och se solen. Trött som attan när jag vaknade, men ändå kände jag ”detta blir en bra dag!”. Iförd ny buff (jag känner inte igen mig själv på bilderna) samt nya skor (hmm.. I will tell you more later), min tunna supersnygga vårlöparjacka från craft samt de nya favvosarna, mina nya fina kompressionstight; lämnade jag hemmet med gott humör!

Idag skulle ju blå linjen erövras! Ett förvånansvärt stort gäng mötte jag upp i Kungsträdgården. Nya och gamla ansikten, underbart :)

Det verkar bara vara jag, Benrt och Peter som är glad på bilden – med händerna i luften!

Det var toppengod stämning från start och det kändes i hela gruppen att alla var rejält löpsugna och vårglada. Värmen gjorde att några kastade av sig jackorna direkt. Så började vi erövringen, och snart var vi i T-cetralen. Thomas ak.a Northug kubbade som en idiot för att vinna första spurtstriden. Så var det GAME ON.

Det var fullt frivilligt att slänga sig in i spurtstriderna, men det var många av oss som försökte vinna de olika stationerna.

Sedan var kapplöpningen igång. Gruppen hölls ihop riktigt bra dock och vi hade alla bra tempo och pgga steg. Så snabbt man såg t-baneskylten kunde man dock börja strida om vinsten. Därav lite härlig berg – och dalbanelöpning, men OTROLIGT KUL. När man springer så mycket långlopp är det kul att hetta till dem lite med tävlingsinslag. Mycket skratt blev det.

Goa och glada Bernt!

Solen sken som bara den – FANTASTISKT. (Ja mitt humör var på topp!)

Jag tror att Thomas håller lite spurt-statistik-räkning ;) Jag kan meddela att jag slet för fulla muggar på många av stationerna. Vann desto färre dock..

Det var vädigt snabba stopp. Bara ”klick” och så vidare. Vi var jättesnabbt ute ur stan och vidare mot mina hoods! Så blev det en prestige-grej över Sumpan. Vi var ju ett helt gäng Sumpan-boende. Mattias skulle definitivt inte få vinna! (Nu har jag inget emot Mattias eller så, men han är ju Värmdö-bo, då kan han inte få vinna Sumpan! ;)

Från Vreten är det raka vägen uppför mot Sundbyberg. Började med att rycka lite i backen. Mina ben pendlade som aldrig förr. Sedan gör jag det idiotiska valet att svänga vänster i korsningen (ja, jag hittar inte ens bra i SUmpan). Visade sig vara rejält dumt med tanke på att ingen följde efter. Resultatet blev att jag fick runda Lilla Alby och gjorde den snabbaste kilometern idag (4.19!) och ändå fick se mig besegrad. Och ja, förnedrad för att jag hittar dåligt. Men det bjuder jag på. Jag hade en ny plan förstår ni…

Förresten, tävlingen är inte allt ska ni veta. Vi snackar, skrattar och lär känna varandra också. Men det är skoj med den där lilla tävlingen. Problemet bara att alla tenderar att rycka lite tidigt när de vet var stationen ligger och inte när de ser t-baneskylten. Så jag poängterade detta i Duvbo. Att man skulle invänta t-baneskylten.

Så började vi springa mot Rissne. Där jag är uppvuxen. Underbara fina lilla Rissne. Vi korsade Duvbo och kom ner bakvägen mot Rissne. Jag såg centrum en kilometer innan vi kom fram. De flesta visste inte hur centrum såg ut. Men jag kunde det fantastiskt bra. Likaså Piotr märkte jag och han var ganska nära på att rycka, men tänkte väl på mina förhållningsregler haha..

Så lååååååååångt innan jag såg skylten satte jag av som FLUGEN UR EN KANON och tänkte ”Suckers! Rissne är min”, moahhahahaa… och jag vann. De gick på mitt lilla strategiska fulknep hihi ;)

Sedan vidare mot Rinkeby. Rätt så snabbt gick det och vi gjorde lite uppståndelse på Rinkeby Torg. Det är så härligt Torg-liv där. När jag var liten trodde jag att alla hade pappor som tog med dem till Rinkeby att handla frukt :)

Vi bestämde oss här att vi skulle köra en snabb fika när hela Kungsan-Hjulsta var klar, eftersom ingen var i speciellt dåligt skick. Alla var verkligen STARKA och det var fantastiskt kul. Farten hölls ju därefter och vi snittade ofta 5.30, och andra stunder lite långsammare/snabbare. Det kändes som om de flesta tyckte det var kul med ett litet ”ovanligare” långlopp.

En glad Alexander. Han vann många spurtstrider starke fan

…och så var Kungsan – Hjulsta gjord! Jippi!

Så fick vi springa längst med underbart vackra Järvafältet på väg mot Akalla. Bra klipp i steget hos Cilla!

.. på väg mot Akalla råkar vi på Akalla by. Perfekt fika-plats ju! Mysigt och trevligt. Roligt litet ställa att dyka på, bra mycket bättre än det planerade stoppet i Kista C. När vi satte oss var ca halvmaran avklarad och en kaffe satt fint. Gänget var jättekul och glatt, även om det inte ser ut så på bilden haha ;)

Alexander roade sig för övrigt med att kasta ner mig i snön och han kan vänta sig en hämnd här framöver.

I Akalla överrumplade Bernt oss med att plocka segern. Jag försökte ikapp men insåg att det inte var värt att springa omkull det lilla barnet framför oss.. även om jag övervägde att skutta över – innan jag tog mitt förnuft till fånga.

.. och sedan vart Mattias för snabb för mig i Husby. Skit också! Vilket vinnarleende!

Men ni hör att jag var med och fightades i alla fall. Jajamen. Stark som tusan kände jag mig! Jag springer ju på enforfiner och sådana var jag hög på idag. Det var verkligen toppenkul, och kilometer efter kilometer försvann. Man återhämtade sig snabbt efter rusherna, och gav sig hän vid nästa station igen. Kul för en tävlingsmänniska som Duracell-Mirre.. och Kista, Kista blev min! Yes! Även om Bernt gav mig en match.

Sedan kom DEN STORA UTMANINGEN. Hur skulle vi ta oss till Hallonbergen?! Genom skidspåren i Ursvik? Hur många skidåkare skulle inte hata oss efter det?

Vi började jogga mot skogen och där fann vi mycket slask och pölar. Men vackert var det, verkligen. Frågan var bara hur vi skulle göra? Ett förvirrat gäng löpare hamnade mitt i ingenstans i Ursvik.

Dock hittade vi Spökstationen!

Sedan så blev det en liten extrarunda för att runda alla spår (som jag, Peter och Mattias gjorde) medans de andra harvade på mellan skidspåren. De var dock hundra gånger snabbare och jag har fortfarande dåligt samvete för att de var tvungna att vänta på oss en bra stund i Hallonbergen. Fast å andra sidan var det ett trevligt kyrkligt gäng där och bjöd på kaffe och kakor. Alexander hann t.o.m. diskutera existensiella frågor såsom var han finner sin inre kraft m.m. innan vi dök upp. Långlopp med extra tillbehör idag med andra ord.

Så gav vi oss av vidare. Alla starka fortfarande! Sedan Nina och Cilla båda hoppat av så var jag nu ensam kvinna. Lite Mirre och männen som kom farande där på banan. Oroa er inte, jag visade dem att kvinnor kan.

Peter gav kameran ett stort leende. Peter som för övrigt agerade GPS och hade koll på vägen. Det tackar vi för!

One more to go!!!

Sedan äntligen framme! Blå linjen ERÖVRAD! Ett stort gäng i mål! Tack så mycket allihopa som var med idag, det var verkligen kul! Här på bilden ser ni Blå linjens Drottning och Kungar.

Några stycken skulle vidare mot stan och mina ben var så ohyggligt fräscha att de också ville springa mot stan, åt helt fel håll för mig alltså. Men jag var ju inte nöjd med dagens hittils 38km långa lopp. Vidare mot Vasastan.

När jag väl var i Karlberg hade jag lämnat alla de andra. Bara Mirre kvar. Mirre och hennes ben. 40km gjorde. Yes baby! Vem hade trott det för två dagar sedan när man låg på sängen trött och orkeslös?

Norra Mälarstrand var fantastiskt vackert, men där kring ca 43km verkade alla spurter och tempo-ökningarna hinna ifatt mig. Då tyngdes jag lite. Gnetade dock på. I med två dextrosol, sista energin jag hade och fokusera på glädjen.

Motvind hela vägen uppför Tranebergsbron. Dumma bro. Trötta ben. AJ aj.

Men så! En löpare mötte mig och han gav mig jordens leende, han såg fullständigt lycklig ut, och jag log ett gigantiskt leende tillbaka som han följde upp med en handhälsning.

Visst ja!

Jag glömde där för en stund. DET ÄR JU FANTASTISKT ATT SPRINGA! Denna främling lyfte mig fullständigt och snart flög jag fram och njöt av dagen. Solen, glädjen och framförallt att jag kan springa. Springa springa springa.

Allt blev vackert igen.  45km i benen och allt var vackert. Nerför bron och vidare hem. Skönhet.

3km kvar. Ökade takten. Jag ÄR STARK. Näst sista kilometern, ökade lite till. 5.20 gick den på. SIsta kilometern, ökade ytterligare! Vilket formkvitto. För 5:e veckan irad blir det ett långlopp på över marathondistansen. För fjärde veckan i rad minst 5mil!

Sista kilometern då? Jo, det gick på 4.45 och jag hade mer att ge när jag var hemma. Mer att ge. Underbara känsla.

Tempomässigt ett av mina absolut starkaste långlopp. Jag som inte ens brukar köra distanspass på 5.44tempo. Men jag kan damnit.

Livet leker mina vänner och jag unnar alla denna speciella känsla. Löpning är verkligen livet!

Summa: 50km, 4h47min04sek, tempo 5.44, puls 169

Hoppas ni andra känt likadant idag!