Återigen laddar jag upp mig inför något stort i helgen. 100km.

Lite mer passande för mig kanske? Kanske. Jag slipper ju faktiskt oroa mig för hur det kommer att kännas att springa mitt i natten, att pannlampebatterierna ska bytas i mörkret, att pacer-löparna ska klaffa osv..

Och så kommer jag ju gå ut och springa i mitt vanliga ”ultradistanstempo” någonstans strax över 6tempo, för att sedan se hur länge det håller. Sedan så får jag väl se hur kroppen reagerar på 10mil, det har jag ju aldrig sprungit förr, men jag har ju trots allt gjort 92km. Så 100km känns ju helt klart mer greppbart än 160km. Långt såklart, men inte löjligt långt som 16mil ;)

Sakta men säkert kommer den mentala styrkan fram. Jag ser fram emot löpningen. Jag ser fram emot att kämpa.

Whether you believe you can or can’t, you are right. Jag tror jag kan. Jag ska.

Ladda ladda ladda.

Glädjen är här. Styrkan är här. Måtte det bara gå vägen denna gång. Bara jag står på starlinjen kommer ett delmål vara avklarat.

Spännande, spännande. Tävlingsnerverna växer. Vilken fantastisk helg det ska bli.