Jag får många kommentarer om att folk är ute och springer mellan 10-20km och kämpar, och undrar hur de ska bli bättre? sedan tillägger alla ”inte på din nivå”, eller ”inget som skrämmer dig” osv. Eller t.o.m. en ”skitrunda i ditt fall”.
Som kollegan som stolt meddelade att hon hade sprungit 4,5km i förrgår, och sedan la till ”fast det är ju stort för mig, knappast för dig”. Och det är sant, 4,5km är ingenting för mig. Absolut inte, men det hör inte till.
Oavsett distans du springer så är det STORT för dig och det är betydelsefullt. Att en människa som maximalt sprungit 15km springer 25km en dag – det är MYCKET STÖRRE än om jag rullar runt 25km. Förstår ni hur jag menar?
En halvmarabild. Stort för många
Jag har också varit och kämpat på 1,2,3km. Jag hade ett varv på 1300m som jag började med för några år sedan när jag var 16år. Ett varv var PEST OCH PINA, men så en dag kunde jag springer 2 varv, och så en dag 3 varv. Det var stort för mig!
Sedan dess har det både gått upp och ner, men i huvudsak har jag absolut gått från 0-100(km ;). Och det kan alla människor som vill. Se inte ner på din distans, oavsett vad det är för distans. Kämpa mot ditt mål, är det marathon så kommer du dit, du kan.
Uppskatta framstegen längst med vägen. Precis som jag har nämnt tidigare så är jag lycklig över att jag inte kunde springa superlångt direkt. Hur kul är det, då missar man ju att vara stolt över sina framsteg? När jag sprang 30km första gången sken jag som en sol i en vecka. Det var otroligt!
Så njut av vägen framåt. Det är ju fantastiskt.
Det viktigaste är ju ändå att man faktist springer något alls och samtidigt tycker det är KUL! :) Ingen poäng med att springa 20 km om man tycker det är skittråkigt? Då kanske simning eller fotboll är en bättre motionsform för en, för iaf jag tycker att huvudsaken är att man hittar en motionsform man VILL utöva!
Spelar ingen roll, jag har som längst sprungit 5mil. Det var jobbigt men stort för mig. Har även sprungit 5km då tittat på tiden och det var stort. I går sprang jag 2,5 km på 20min med min 6åring, det var större än allt annat tillsammans.
Sträckan är av underordnad betydelse för mig det är upplevelsen som räknas. Om 2 veckor är det marathon….
Ha det…Frykenmo
Jag som just nu kämpar med 5 km kan säga att jag finner din blogg otroligt inspirerande. Jag tänker ”kan Miranda springa 3, 5 eller 10 mil så ska bannemej jag klara av detta varvet jag håller på med”. Så jag tackar för att du ger mig extra pepp för att faktiskt ta mig ut och springa, och framförallt för att du får mig att springa lite längre när jag väl ger upp.
Du är grymt imponerande!
Bra skrivet! Alla ska vi vara stolta över oss själva. I allmänhet är vi alla dåliga på att jämföra oss med oss själva, istället ska man konstant jämföra sig med andra. Helt onödigt!
Jag tänkte mycket på det där i Portugal, t.ex. då vi sprang femmilen första veckan. Då var det många som sa åt mig att de ”bara” sprungit en mara som längst innan och det lät lite som att de nedvärderade sin egen prestation bara för att jag sprungit så mycket längre. Jag tyckte det var väldigt synd att det var så, för jag tycker inte att en mara är så ”bara”. Jag tycker fortfarande att det är tufft att springa ett marathon och jag tycker nästan att ett halvmarathon är ännu tuffare (fysiskt). Då ska vi inte ens gå in på att maxa på milen eller 5 km…
Fantastiskt skrivet! Exakt så ska jag tänka i helgen, har som idé att sätta längdrekord på landet. Över 15 km är målet (har sprungit 14 som längst). Lovar att vara helt otroligt stolt efteråt!
Å, va bra skrivet jag får tårar i ögonen. För visst är det så! De på jobbet skulle dö om de sprang en mil på morgonen medan – håll i dig nu ”det är väl ingen distans för dig”. Men du började oxå någonstans. Och för mig var det otänkbart för ett år sedan att springa över huvud taget. TACK! Och sen skriver du toppen om din kropp – tack underbara kroppen. Det säger jag till min med!