Vad jag har förstått så finns det en grej att göra för att bli en duktig ultralöpare. Man ska bli snabb.

I alla fall enligt lite folk jag har pratat med. Bl.a Mary Larsson, 4faldig Spartathlonvinnare.

Blir man snabb på de kortare (allt är relativt) distanserna som marathon, halvmara och milen så kan man därefter även pressa tider på ultramarathon.

Känns ju rätt intressant. Jag som gärna skulle vilja bli både en evighetsmaskin och snabb.

Riktigt snabb på marathon tror jag väl aldrig att jag skulle bli, alltså elitsnabb. Men snabb kanske någon dag. Undra hur mycket träning det skulle kräva för att närma sig 3.15 egentligen. Förmodligen massor ;)

(När man var snabb. Bellmanstaffetten 2006. 5km på 19.28)

Eller att faktiskt på riktigt fokusera på milen. Att ta det där 42.48perset en vacker dag. Kanske någon dag lyckas segla under 40min – DÅ skulle jag få en chock. Men det är samma sak där, då är det det enda man ska fokusera på.

Men jag är ganska sugen på att fokusera på snabbheten ett tag faktiskt. Jag har tränat så mycket distans nu så jag har blivit lite mätt. Så har löpspåren blivit torra och snabba och man blir bara sugen på att dra på tempo igen.

Bli lite lättare i kroppen, pusha lite trösklar och köra lite snabbdistans.

Så gynnar det kanske mina framtida ultralopp också, att man har blivit lite snabb. Det ska alltså uppenbarligen gå hand i hand. Snabb på milen och maran = snabb på ultra. Låter ju som en bra deal. Då får man ju allt :)

Dags att träna intervaller.