Ni anar inte. Det är inte ofta jag blir mållös.

Eller rörd till tårar.

Men kombinationen av Johns ord, Maries ord och Therese’ ord idag har frambringat lyckliga tårar. Rysningar av lycka.

Stolthet. Fascination. Glädje. 

Johns ord om att sprider glädje & Maries kommentar på Sommartågsinlägget ”Du anar inte hur många mil du inspirerat mig att fullfölja genom de ledord och den anda du förmedlar genom din blogg: ”löpning är enkelt; en fot framför den andra. Kan andra, kan jag!” Din genuina löpar- och träningsglädje går genom skärmen och raka vägen ut i mina ben; stort tack för det och all den tid du faktiskt måste lägga ner på att författa novell efter novell om alla löparäventyr du företar dig! (…) Ännu mer tacksam är jag dock för att bl.a. du (genom din blogg) fick mig att genomföra de första, mördande jobbiga, kilometrarna i min löparkarriär i maj förra året. Kilometrar som visat sig vara mödan värt; löpningen har berikat mitt liv på så många sätt”.

För att inte tala om Therese inlägg här på kvällskvisten. ”Jag har en idol”.

Hon valde att skriva om mig. Om mig?! Om mig!!

Det är så häftigt och fantastiskt på samma gång. Att jag, som mest började blogga på skoj för 2 år sedan; och fick tillbaka löparglädjen för ungefär 1,5 år sedan kan bidra med energi. Att få förmedla massa kraft via nätet. Och glädje. Att mina ord når ut.

Det är fascinerande.

Jag har aldrig ansett mig vara en bra skribent eller ”författarmaterial” men ändå lyckats nå ut med det jag vill nå ut. ENERGI. Kraft!

Bara genom att vara mig själv och skriva exakt vad jag känner!

.. och ikväll växte lyckan ännu lite extra.

Vilka fina människor. Om ni bara förstod hur mycket det betyder.

Jag kommer att somna med ett leende ikväll.