Ett långt lopp kräver ett långt inlägg – men sådant vet ni redan vid det här laget tror jag.
Påbörjade bloggromanen deluxe redan i söndags, och nu är den finally färdig. Har blivit lite buss-skriverier. Tur att jag är grym på att skriva på iphone.. och nej jag dömer ingen som inte orkar läsa. Jag har full förståelse faktiskt, ;-)
Jag vill börja med att tacka för all pepp och allt stöd som ni har givit mig både innan, under och efter tävlingen. Det är fantastiskt kul att se att man har så engagerade läsare som följer med, jag försökte show’a lite i webcamen som filmade oss, men jag vet inte om många såg ;-) och återigen tack för de hälsningar som skickats in till speakern – vad bortskämd jag kände mig med så många fina ord!
Så – here we go!
24 timmars löpning. Min första riktiga 24h-ultra. Jag är en riktig nybörjare i sådana här lägen och har aldrig tävlat i löpning på någon distans längre än 100km. Dessutom bara en gång. Så jag var rätt nervös men samtidigt både spänd och nyfiken, vad komma skall??
Team Bislett: Duracell, Mia, Thomas och Järnmannen körde till Oslo på fredagen och kom iväg strax efter lunchtid. Det tar dock aplång tid att köra till Oslo, speciellt när pizzerian i Karlstad tog 1h på sig att fixa pizzorna (även om de var smarrigast i världen) så vi kom väldigt sent fram till Oslo. Närmare bestämt runt midnatt.
Just när man ska springa 24h är man rätt sugen på att få sova en lång natt och känna sig utvilad på morgonen – men icke sa nicke. Dock ingen idé att misströsta eftersom det inte var något att göra åt. Bara att acceptera och gå vidare. Lade fram alla grejer på kvällen och tänkte återigen ”Jaha, och imorgon ska jag visst inte gå och lägga mig”.
Morgonen började med att hälsa på alla löpare på frukosten. Det var jättekul att se alla och alla var väl lite nervösa. Bernt log dock som vanligt och Sandra var lugn som en filbunke. Jag var mest nervös. Frukost blev lite yoghurt med mysli + våfflor med nutella på + kaffe. Satt väldigt fint faktiskt.
Sedan promenix ner till Stadion. Där man skulle gå in och spendera det närmaste dygnet. Kändes ganska surrealistiskt faktiskt. Jag hade väl ännu inte börjat tro på det kanske?
Här nedan ser ni hur supporten hade. Det var massa bord uppställda där alla löpare hade rätt till 30cm var. Vi slängde upp vårt inhandlade godis. Jag hade väl handlat lite av det mesta eftersom jag vet att jag tappar aptiten och hoppades på attt något skulle gå att få ner när det väl gällde. Planen var i övrigt att äta vid varje matbjudning och i samma veva gå ett varv (545m) ätandes och gå ytterligare ett varv för att smälta maten och kolla mobilen.
Alexander var alltså också game för en start på Bislett 24h Indoor Challenge. Jag vet inte hur det kom sig egentligen att han anmälde sig. I ett svagt ögonblick trodde han väl kanske att han skulle försöka slå mig.. men neeeeej det tänkte jag inte låta ske.
Tagga tagga tagga!
Jag lovar att det är en absurd känsla att starta i ett lopp som ska pågå i 24 timmar. 24 timmar liksom. Det är verkligen lång tid. På en och samma bana. Som är 545m lång. Som ser ut som en korridor. Runt, runt, runt, runt, runt, runt, runt…. Upplevelselöpning? Nja. Det var inget SwissAlpine liksom..
Men ändå. Tagga till lite. Mysa lite. Nervöst gå på toa lite. Vaselinera låren lite. Tårna likaså lite.. och typ sätta nummerlappen på bandet. Och sedan ta av det och sätta det på linnet.. och sedan fundera på att ta av det och sätta det på bandet igen. Och sedan ändra sig igen.. och sedan gå på toa igen.. och sedan inse att det är väldigt få minuter till start och liksom glömma allt. MOT STARTEN!
.. och så stod man där i starten. Jahapp. Here we go!
Starten gick och vi började springa. Andas Miranda. Sprang ett par varv och pratade med Sandra och Tobias. Tyckte att varvningen dök upp himla snabbt hela tiden, och det bådade gott. Smygkikade lite på tempot och såg att jag låg på stadiga 6.20fart. Suveränt.
Såg Laila som såg stark ut, och likaså Jan-Eric. Många starka och glada löpare ute på banan.
Kände mig snart ganska varm och hade pulsen för högt mot vad jag egentligen ville ha den. Men den brukar lugna ner sig efter ett tag. Jag var väl mest nervös och lite sömning, och lite spänd och så.. och snart slappnade jag av.
Vid varvningen (var 545:e meter) hände följande: den fantastiska speakern skrålade högt och tydligt massa hälsningsbuskap och Reima log och blinkade – alltid lika uppskattat :-) och så fanns det två tavlor: en visade tiden som vi HADE sprungit och en visade tiden som vi hade KVAR. Dessutom en stor tv-apparat som visade distans, tempo totalt och tempo senaste varvet. Jag smygkikade då och då, men försökte att inte fokusera på det. Tittade på klockan som visade ”23h” kvar och ryckte på axlarna och log. ”Hur hamnade jag här egentligen??!”
Men det var enklare än man kan tro att springa runt på en varvbana. Det är liksom rätt skönt att det är så nära till varvning och folk. Det kanske var 300m mellan varvningen och supporterborden och det kändes alldeles lagom. De 4km jag hade mellan varvning och vätskestationen på 100km-loppet var alldeles för långt när det började bli jobbigt.
Så tid och distans svischade iväg till en början. Jag rullade på rätt fint och efter 4h låg jag riktigt bra till. Men allt kan hända ni vet, och det är långt kvar.
Men jag hade ändå kommit igång riktigt fint i tävlingen. Blev varvad flertalet gånger av starka löpare och peppade och hejade. Speciellt på Kajsa Berg som skulle springa 100km och kvala till VM, hon var fantastiskt.!
Jag brydde mig knappast om de andras distanser utan rullade på i min egen bubbla. Minns inte så mycket av starten egentligen, annat än att jag snabbt kände mig riktigt varm. Alldeles kvavt var det och man tog tacksamt emot de iskalla pustar vind som kom ifrån de få antalet öppna dörrar. Jag märkte tidigt att jag var påverkad av värmen och försökte dricka av sportdrycken Winforce med förhoppningen om att den var fylld med salter och mineraler, och försökte äta det salt jag hade på mitt bord. Det är här min uppenbara nybörjarsida visar sig, jag hade aldrig tänkt på exempelvis salttabletter och elektolyter. Livsviktiga beståndsdelar.. men liksom… Jag har aldrig haft problem med salt innan så jag har aldrig riktigt lärt mig… samma med blåsor exempelvis. Jag har noll koll på hur man hanterar blåsor på bästa sätt då jag (tack och lov?) aldrig får några speciellt tuffa sådana.
Hursomhelst! Marathon passerades och snart serverades pasta med köttfärssås. Det var jag inte det minsta sugen på så jag åt ostkaka istället. Efter ca 5h löpning plockade jag med mig paketet och gick ett varv och åt. Sedan gick jag ytterligare ett varv och smälte maten. Sedan på’t igen!
Ständigt åt jag saltgodis och drack vatten. Och det rullade på liksom. Svårt att säga, men jag tror att jag kände mig rätt stark där ett tag. Fick en himla uppsving av maten och runt 60km var jag rätt hög på livet. Tänkte på hur sjukt det var att jag var här, och hur kul det var! Benen rullade på riktigt fint och orken fanns där. Likaså pulsen var låg och allt var frid och fröjd – förutom att jag var så jäkla sugen på salt!!
Här är jag ganska sur på mig själv att jag inte bad första bästa person om en salttablett, men tanken slog mig liksom inte. Utan jag fortsatte helt enkelt försöka äta djungelvrål.
Kul hade jag i alla fall! Och jag låg bra till distansmässigt för att nå mitt drömmål på 180km. Hade någon tanke på att försöka göra första 100km på runt 12h för att på så vis ha 14h för de kommande åtta milen. Något sådant i alla fall – men visst jag har lärt mig att man aldrig vet vad som händer – haha, det skulle jag verkligen få erfara.
Något jag fascinerades av var i alla fall hur lite problem jag hade med att se tidstavlan. 21h kvar. 20h kvar. 19h kvar. Det rullade på fint. 17h kvar. Ingen fara. 16h kvar. Ingen fara. Konstaterade bara att det var ”bra att det var 16h kvar eftersom jag hade såg många mil kvar att springa”. Haha.. helt logiskt..man tappar helt klart perspektiv på allt.
I supporten fanns Mia och Thomas som började supporteruppdraget med att springa lite på Oslos gator. Jag kan meddela att de sprang ihop hela 24km men kände sig ganska lata när de såg oss springa runt… ;) Gulliga underbara Thomas och Mia peppade varv efter varv.
BÄSTA TEAM BISLETT!
Även Alex peppade. Som gick ut hårt där i början och låg före mig en bra bit.. uppemot 7-8h tror jag bestämt. Innan skavsåren och bristen på långlopp sa sitt. Men ständigt leendes min Järnman. Jag misstänkte länge att han skulle ligga före mig i alla fall i 60km. Han kanske inte har sprungit många långlopp på sista tiden, men han kan jobba hårt väldigt länge. All heder till att han ens faktiskt kom till start.. :-)
Jag kände mig hursomhelst stark när vi närmade oss två marathon. Jag hade ätit ännu mera ostkaka och druckit mycket. Det var kul att springa!
All träning man har lagt ner hade gjort verkan. Jag var ännu inte speciellt trött trots att jag hade två maror i benen snart.
Men snart började det bli tuffare. Jag gick några gånger i backen och jag längtade snart efter våfflorna som skulle serveras kl 21.00. Jag behövde dem verkligen! Nu!!
Snart började varje kilometer kännas lång. Mycket lång. Det går snabbt från himmel till helvete..
Efter 10h hade jag i alla fall skrapat ihop nästan 9mil och det var ju mycket längre än planerat. Men är man ny på detta och ”kör så det ryker” första halvan så går det så. Haha… men kraften fanns där. Distansen likaså. Jag hade ju väntat på att få springa riktigt långt och jag kände att jag kunde! Svetten lackade som tusan, men spring hade jag i benen lik förbannat.
Men snart så började det sega mer i både kropp och huvud. Jag tror jag bloggade att ”varje kilometer känns som en evighet” och så var det. Jag slet. Jag kämpade. Jag höll i och jobbade. När väl klockan slog 21 så passerade jag våffelbordet 21.01 och där fanns inga våfflor??!!
Efter 11h så ville jag bara gråta. Fattade de inte att jag hade sprungit i 2h i sträck och räknat ner varje minut tills våfflorna skulle komma??!
Så jag fick springa hela 545meter till (som kände som 545km) innan jag faktiskt fick en våffla i handen.. och då fick jag bara ta en våffla, inte två, eftersom alla löpare behövde få varsin i första svängen, men det skulle komma mer. Då ville jag också gråta.. men försökte hantera mina känslor.
Haha… kan inte vara lätt att hantera hungriga ultralöpare..
Här måste jag dock tillägga att det var fantastisk service rakt igenom på loppet, och massa påhejande från alla eldsjälar vid sidan av banan. Det var bara för en sekund där som jag höll på att bryta ihop över en våffla.. haha..
..och våfflan gjorde susen där ett tag när jag väl fick i mig den. I samma veva fick jag i mig massa naturgodis också och jag var stark där ett tag. Började äntligen närma mig den fina 100km-distansen!!!
Nämligen distansrekord för mig – ÄNTLIGEN!
Jag har sett så många distansrekord slås bland vänner på olika långlopp och event, och äntligen, äntligen var det då min tur!
Men nu började det bli segt och tungt. Men samtidigt rullade det på. Jag insåg att jag hade ett bra läge när första 100km hade gjorts på 11h20min. Sedan att jag kanske hade gått ut för hårt, det skulle tiden få utvisa. Dock konstaterade jag att jag har mer att ge på 100km-distansen än mina 10h47min – den tiden skulle jag gärna vilja ge mig på och slå (fast inte på närmsta tiden direkt, men i vår kanske).
Och snart så hade vi faktiskt passerat halva dygnet. HELT SJUKT. Tid och rum existerade liksom inte inne på Bislett Stadion. Man bara var. I nuet. Löpare som supporter. Varv efter varv efter varv efter varv. Sedan att solen hade gått ner för länge sedan, det hade man inte heller reagerat på. Det enda som fanns var distans. Sedan att det hade tagit en herrans massa timmar att nå dit, det tänkte man inte på, likväl som man inte tänkte på hur länge till man skulle springa.
Många löpare led hursomhelst av värmen, liksom jag. Och många löpare hoppade av banan faktiskt..jag hörde att det nästan var hälften av startfältet.. och dessutom var det många löpare som aldrig kom till sin rätt, löpare som har 20mil i sig men kom ”endast” 15mil.
Men än så länge körde jag på, och trodde att jag hade hanterat allt ganska bra trots allt.
Vi började närma oss midnatt. Här skulle det serveras wraps. Jag insåg tidigt att jag inte skulle få i mig wraps. Varför jag inte bara tog bort köttfärsen och åt brödet förstår jag inte såhär i efterhand, det hade jag nog klarat av. Men huvudet är liksom inte med efter 14h. Det enda jag visste var att köttfärs aldrig skulle gå ner. Jag började få svårt att äta, och jag blev så förbannat törstig. Första tecknet på saltbrist vad jag har förstått i efterhand. Jag som egentligen dricker ganska mycket i vanliga fall blev nu helt galet löjligt törstig.
Men jag kämpade på där. Rullade varv efter varv med mina 22 låtar. Ja, det gick. Hörde hälsningar då och då också roade mig :-)
Stannade aldrig. Rullade på. Kämpade.
Efter ca 3 marathon började det bli snurrigt. Jag började liksom känna mig sömnig. Det var det jag trodde i alla fall. Kunde helt plötsligt inte hålla ögonen öppna.
Helt plötsligt gick jag från jättevarm till jättekall. Frös. Tog av mig linnet och bytte till ett nytt torrt linne. Tog på mig en långärmad tröja under tävlingslinnet eftersom jag frös så mycket. Sparkade på Mia och Thomas fötter där de låg och tog en snabb tupplur och förkunnade att ”jag behöver er nu” och de skuttade upp på 2 sekunder, underbara vänner..
Snart så frös jag inte längre utan fick strippa av den långärmade tröjan direkt. Nu var jag helt sjukt varm igen och alla dessa olika kroppsliga reaktioner tog ut sin rätt. Blev helt förvirrad. Och dåsig.
Mia, Thomas och Alex såg hur skakad och blek jag såg ut och tvingade mig att sätta mig. De sa att jag var den enda löparen som hade rört på sig i 15,5h i sträck utan att sätta sig en enda gång. Jag meddelade tillbaka att jag hade gått på toa två gånger så jag hade visst suttit lite. Dessutom var det väl en löpartävling?? Jag ville inte sitta ner men de fick mig att göra det.
Jag hade inte suttit många sekunder innan jag skrek efter sopphinken och huvudet började snurra som en rejäl bergodalbana. Här kan man inte annat än hänga med på kroppens reaktion och jag spydde inför 3 av mina absoluta favoritpersoner. Absolut inte min absoluta favoritstund om ni förstår vad jag menar. Men det hade jag inte tid att tänka på ens en sekund. Snart satt jag och skakade på stolen och sa nej till allt som de ville att jag skulle äta. Tårarna kom och jag mådde rent ut sagt förjävligt.
15,5h hårt arbete och nu var jag en pytteliten Miranda som knappt kunde förmå sig att röra på sig. Jag hade nu avverkat 127km i ett svep innan saltbristen på riktigt visade sig. Som jag förstått att det måste ha varit – såhär i efterhand.
Jag tog mig stapplande upp på benen för att gå lite granna. Nu skulle vi byta håll (och det första bytet hade vi redan gjort för 8h sen) och det får man liksom inte missa. Då ställs en kona upp som man ska varva så jag var bara tvungen att ta mig upp och gå och runda konan och byta håll. Jag gick 30m med Thomas innan jag skrek att jag inte fixar det. Fick slänga mig ner vid sidan av banan och rycktes återigen med av kroppens reaktion och fick spy vid sidan av banan. Haha alltså herregud. (Den ärliga sanningen här i bloggen). Det låter verkligen helt crazy, men det är sådant som sker. Jag var inte den första om man säger så. Likväl inte alls speciellt roligt eller trevligt.
För en liten stund slocknade jag till för att jag liksom minns att jag vaknade till och det var trippelt så mycket folk kring mig, jag hörde ”kom med så får du lägga dig ner” ”salttabletter” och ”kan vi få henne att resa sig?” medans jag säkert sa något om att jag ”måste byta håll”. Istället vände vi tillbaka till supporterborden, och jag har fått höra i efterhand att det var lite läskigt när jag kollapsade. Förlåt mamma och syster, helt ärligt, jag vet att ni blev oroliga. Förlåt.
Men vad ska man göra liksom. Man vet aldrig vad som händer. Det är såklart att jag inser att det inte är en barnlek att springa 24 timmars och jag har aldrig trott det – men att jag skulle kollapsa, nej det fanns inte på världskartan..
Nu kände jag mig snurrig, liten och helt febrig. Frossa och frös. Bäddades ner på en alltför skön madrass med sovsäck. Försvann bort. Väcktes efter en halvtimma ”Vill du fortsätta??” ”Aldrig”. Väcktes efter en timma igen med samma fråga och svarade nej. Det fanns liksom inte. Varje muskel var borta och viljan likaså. Jag frös. Tänk er den värsta magsjukan. Ni vet när man knappt kan komma upp ur sängen. Man är förtvinad som människa liksom. Just SÅ kände jag mig då.
Sedan kanske jag borde ha tvingats ut på banan efter 2h vad vet jag. Men mina supporters hade aldrig tvingat ut mig om jag inte hade bett dem, och det hade jag ju inte. Jag ville inte fortsätta. Jag var ynklig och halvsov från den stund jag blev ledsagad till madrassen. Sedan att den var så förbannat skön gjorde ju inte det hela bättre rent tävlingsmässigt i alla fall.
Så tiden rann iväg utan mig, och jag var inte den enda som försvann från banan. Sedan är det svårt att såhär i efterhand förstå riktigt hur länge jag var borta.. Men jag sprang i 15h 40min innan jag kollapsade och jag vaknade upp igen när klockan var tjugo i sju. Så jag var av banan i 5h har jag förstått till slut. Mitt huvud var inte med riktigt kan jag meddela och jag trodde ett tag att jag bara missat 1h och en annan stund att jag missat 8h.. haha men så var jag ju också helt åt helvete borta där ett tag också.
Så när 20h hade gått så stod jag på exakt samma distans som 4h tidigare.
Jag vaknade alltså där mitt i alltihopa och kom ihåg att jag var i Bislett på en 24h-tävling. ”Var inte tävlingen över än??”. Nej alltså inte. Jag kollade på klockan. 06.38. Jaha.
Som om ingenting rullade jag av madrassen och tog på mig skorna. Stel som tusan. Kroppen sa ”Vad gör du?” och jag tänkte att jag kan ju inte låta dem avsluta utan mig. Innan jag somnade hade de tvingat i mig två salttabletter och sjukvårdare hade tvingat i mig ännu mer vatten. Det hade väl gjort susen nu när jag helt plötsligt stod på två ben igen.
Joggade igång kroppen som gick förvånansvärt bra helt plötsligt. Började jogga åt motsatt håll eftersom jag behövde göra vändningen. De som mötte mig måste ju ha trott att det verkligen hade slagit slint men jag försökte förklara att jag hade ”tuppat av innan man skulle byta håll”…
Uppe var jag i alla fall och fick se ett förvånat leende av Reima och kompani och förklarade återigen att jag ”kollapsade för några timmar sedan”. Som om det var helt naturligt liksom. Leendes dessutom. Jag hade inte sett mig i spegeln än, men jag kan ju knappast ha sett ut som en dröm. Hoppade rätt snart in på toa och tog en titt på spegeln, efter tårar och gud vet vad så hade jag förväntat mig det värsta. Men det var ju inte så farligt, i alla fall inte spya i hela ansiktet. Sedan om jag såg fräsch ut, näää… det kan jag inte direkt säga. ;)
Så jag började jogga några varv och tänkte att det här ju går fint! Efter några timmars sömn var det alltså jag som joggade förbi en massa löpare. Helskoj! ”Drar jag bara loss 3 mil nu så kan jag ju liksom klara hundra miles ändå” resonerade jag mig fram. Det höll kanske i 5km. Sedan sa kroppen ”shut down” och jag fick börja gå. Efter allt jag hade varit med om var jag ganska bra att jag ens kunde gå.
Passade på att ta med mig mobilen på ett varv och kände mig ungefär lika knäpp som jag ser ut på bilderna.
Samtidigt så var jag inte missnöjd egentligen. Tänkte att jag väl i alla fall kunde ta mig över 14mil. Gick och gick och snackade. Tog en bild på klockan. 1h33min KVAR. Förstår ni. En herrans massa timmar sedan det stod ”23h kvar”.
.. och såhär länge hade vi hållit på. Imponerande av speakern och Reima och övriga supporters som orkade fortsätta peppa och peppa och peppa i all evighet.
Jag vet inte riktigt vad jag sysslade med där ett tag, men jag hade denna bild på mobilen…
..och denna. Så jag både sprang, gjorde miner och gick bort en timma eller två efter uppvaknandet. Mina framsida lår sa ifrån rejält. De var så stela. Försökte stundtals att jogga men det gick bara inte ibland. Måste ha sett roligt ut på webcamen.
..och jag vet inte om det var här eller om det var tidigare, men snart kastade Alex in handduken. Fantastisk prestation av honom i alla fall, som ni kan läsa på hans blogg inom kort!
Snart visade klockan en timma kvar och jag gjorde ytterligare en kraftansträngningen för att komma igång och springa på riktigt. Och det gick! Nu ökade jag dessutom farten eftersom det gjorde minst ont då konstigt nog. Det som gjorde ont var väl egentligen muskulärt, ben och muskler var helt enkelt trötta. Hade fått jobba tillräckligt. Men jag pushade och snart så rullade jag på där varv efter varv och tänkte att bara jag fixar ett varv till, ett varv till.
Kom över 145km och insåg att jag inte skulle fixa 150km. Blev lite besviken på mig själv för att jag inte kommit igång med löpningen lite tidigare.. men kastade bort dessa tankar och tänkte att varje steg räknas – nu ska vi pressa distansrekord!
..och häftigt var det, verkligen, när alla vi löpare närmade oss slutet. När klockan snart visade 7 min kvar, och snart 4 min kvar, och snart 1 min kvar. När det var fest i Bislett Stadion och alla försökte för kund och fosterland fixa några meter till.
.. och jag lade på en rejäl spurt där i slutet och fick verkligen känna att jag lever. Glädjen var stor inombords – oavsett hur tävlingen hade sett ut fick jag i alla fall avsluta den på bästa sätt. Mina goa vänner kom springandes och hoppade och slutsignalen tjöt.
SLUT??!
Det var slut??!
24 timmar. Är det verkligen möjligt?
Jajamensan!
Omkramad blev jag, och grattad och jag var helt slut. Mia och Thomas tyckte att det var läge för en bild, så nu finns det förevigat hur tragisk jag såg ut stunden efter att tävlingen tog slut.. haha thanks you guys ;)
Men jag var glad. Glad och nöjd. Men en känsla av frustration. Men ändå nöjd på något sätt. 95% nöjd och 5% missnöje. Kanske. Tror jag.
Det hade bara gått så snabbt alltihopa. Kollaps, sömn och helt plötsligt 5h borta från tävlingen. Och sedan upp och sedan springa igen. Det var helt enkelt för mycket att smälta på en och samma gång.
Eftersom jag är tävlingsmänniska kan jag ju inte låta bli att gräma mig över att jag hade 5h off track, ”tänk bara” samtidigt som förnuftet försöker förklara för mig att det var en grym debut; att man aldrig riktigt kan veta med såhär långa lopp, och att jag hanterade det på ett bra sätt. Att jag kom igen. Att få löpare gör det. Att jag gjorde det. Osv. jati jati.
Jo jag vet. Men..
Synd att man ska behöva känna det där ”men:et”.. men jag antar att det är det där ”men:et” som kommer att göra att jag kommer stå på en startlinje för en 24timmarstävling igen. Det är det ”men:et” som kommer att se till att jag fixar det på riktigt nästa gång. Så helt katastrofalt är inte det där ”men:et” egentligen.
Vinnare Maria Jansson i damklassen med 211km!!
Summa kardemumma så är jag nöjd med loppet som helhet. Jag är ny på ultralöpning. Detta är mitt första år som jag springer ultralopp. Det andra ultraloppet jag har satsat på i mitt liv. Jag är glad för att jag vågar testa nya saker och utmana mig. Jag är yngst i startfältet och har mycket erfarenhet att jobba ihop. Jag behöver ultralöparrutin. Tränar har jag ju gjort. Men rutinen behöver jag.
Jag är glad för att jag klarar av att springa 3 marathon på raken utan att stanna, att jag har utvecklats som löpare under året och att jag har byggt mer och mer ultralöparkapacitet. Jag är nybörjare som sagt. Jag har massor att lära och många år på mig. Jag kommer igen. Det kommer verkligen fler lopp.
Jag vågade testa och jag fick ett minne för livet. En erfarenhet. En upplevelse.
Jag gjorde trots allt 148,50km på min första 24h.. och har satte ett nytt distansrekord.
..och en icke förfinad Miranda efter helgens karusell.
(Jag kom exakt 148 635 m enligt denna lista).
Det var en häftig upplevelse jag aldrig skulle vilja ha ogjord.
Som jag nämnde innan så har det varit ett galet år med otroligt mycket rolig löpning. Det är skönt att se att den träning man har coachat sig själv till har gjort att man har utvecklats och blivit bättre. Att löpglädjen som motivation är en gyllene motivation.
Återigen, tack till alla som har följt min väg inför, under och efter loppet. Som har peppat och varit ett stöd. Det har varit kul att dela denna upplevelse, liksom alla andra av årets löparupplevelser med er. Det ger extra mycket helt enkelt!
Så tack så hemskt mycket :-)
Snart:
Mot nya utmaningar gott folk!
(Och grattis, du har läst ett ultralångt inlägg, det var starkt gjort. Du har nog helt klart även ultralöparkapacitet).
Jag såg dig där på webkameran precis innan du klev av och det såg inte bra ut, nej. Så det var skönt att se dig springa igen på morgonen sen när jag kollade igen! Då var det en himla fart istället! Många bra erfarenheter att lära av, hur ska man ha koll på allt innan man testat liksom! Vilken grej, kanonbra gjort ju!! :)
Tack så jättemycket Helena :-)
Grymt!!!!
Taaack :-)
Väldigt spännande läsning, och grattis till en fantastisk prestation!
Tack så jättemycket Shaman :-)
Det finns alltid ett ”men” efter ett 24 timmars lopp. Alla 24 timmar kan inte vara perfekta. Man kanske når sitt mål, men sen kommer ändå ett ”men” ;)
Hahaha… jag kan tänka mig det. Som med alla lopp typ, men säkert desto mer med ultralopp :-)
Dina berättelser är så fantastiska att läsa!! trots att jag aldrig kommit längre än 10 km blir jag också sugen på ett låååångt lopp!! :) Men jag tror jag har lite träning att genomför först! :P
Tack Anja!! Du kan också, jag lovar. Låt det bara ta tid och bygg upp kroppen. Sedan är du game, då kör vi :-)
Har läst igenom med skräckblandad förtjusning, du är galen.. I LIKE! =)
Hahaha… thanks babe :-)
Det finns inte ord för hur cool och grym och stark du är i kroppen och i huvudet. Både på tävling och efteråt! Bara ett stort stort WOW
Perfekt läsning för en stunds uppladdning i soffan för mitt långpass. HEJ 90min! ;)
Tack grymma kvinna :-) och haha, om du någonsin vill ha en bromskloss så skulle jag gladeligen kuta 90min med dig. Närsom, hör bara av dig! (dock inte de närmsta dagarna.. ;)
Tack för att du delar med dig så frikostigt! Av både med- och motgångar! :-D
Haha.. ja man kan ju liksom inte låta bli. Med blogg i vått och torrt liksom :-)
Du är helt otrolig och när man läser ditt inlägg så förstår man faktiskt hur galet långt 24 timmar är! Var stolt över dig själv!
Tack vännen min! Jag saknar dig, vill ses! fika nästa onsdag? eller kanske typ bodybalance eller ngt? :-)
Du ser, man glömmer smärtan fort och bara vill göra om, göra rätt, göra bättre. :-)
Jag tänker tametusan ta revansch på Bislett nästa år.
Är du med?
hahaha… JA!!!
Vilken underbar läsning jag precis haft, har väntat med spänning och hoppades att du hunnit skriva tills nu på kvällen (då jag hinner sitta framför datorn)! Fy fan vad du är bra, man blir så inspirerad av dig, det var du som såg till att jag sprang 22 km för två månader sedan, tidigare sprang jag som mest ca 12 km. Kan inte du komma till Borås och ha en föreläsning, skulle anmäla mig omgående. Tack för en fin resa/berättelse, det kändes lite som att man var där och såg på! Ta nu det lugnt innan luciatåget.
Tack så hemskt mycket Tanja. Blir så glad av dina ord! Vad härligt att jag har kunnat inspirera :-) :-)
Jag skulle gärna komma till Borås och föreläsa.. har ju lite kontakter där egentligen. Ska se vad jag kan göra. Om du känner för det får du jättegärna tjata på någon sportbutik också att de borde ha löpkväll med föreläsning :-)
Galet bra!!!!
Åh tack Maria!!
Älskade vän!
Du är så tapper, så oerhört målinriktad och lite smått galen.
Jag är stolt så jag spricker över att vara din vän.
Grattis till en helt fantastisk prestation min duktiga duracell!
Hahaha…. och du är bäst min vän <3
Du är grym!!
Tack Karin!!! Hoppas vi ses snart igen :-)
Grymt jobbat!
Tack så jättemycket Jonas!
Å du skriver så bra! Jag vill liksom gråta och skratta på samma gång. Och sjukt fina vänner du har, men såna vänner gör det ju liksom inte så mycket om de ser när man spyr…
Tack Anna!! Jag vet inte riktigt, jag skriver ju mest som jag kommer ihåg det, men det är kul att det uppskattas :-) och ja, fina vänner är dem man kan spy inför… hehe :-)
Jag tror att det var djungelvrålen som gjorde att du sprang så infernaliskt långt ;-)
hahaha…. bra skit liksom :-)
Grymt bra jobbat och otroligt inspirerande att läsa!
Precis som du var inne på så är det sånna här händelser som ger erfarenhet och utvecklar dig.
Grymt bra jobbat och bra skrivet, jag blev t.om lite svettig och fick absolut en förhöjd puls bara av att läsa inlägget. Som att sitta på nålar :)
Haha! Tack för kommentaren, den var rolig att få! Inte visste jag att jag kunde bidra med förhöjd puls genom mina texter, härligt!!! :-)
Galet bra, det är så härligt att läsa om din insats. Kul att du vill och vågar utmana dig själv till framgång!
Grymt!!
Tack Lena! :-)
Jag har också drabbats av vätskebrist, och det är (som du beskriver) inget trevligt!
Starkt jobbat och en oerhörd prestation!
Tack så jättemycket Johan :-)
Undrar om jag inte mår lite illa jag också…
Tack för att du så generöst delar med dej. I love it!
Grattis än en gång!
Tack underbara Lisa! Snart ses vi :-)
Ja verkligen vilken prestation och vilken upplevelse…och ja jag håller med många tidigare skribenter en superbra återberättelse. Runt..runt i 24h tro fasiken man mår illa;)
Hahaha…. eller hur. Helt rätt :-)
Jag är grymt imponerad! Både av din löpning och av ditt sätt att skriva (klart jag orkar läsa när du skriver så underhållande och målande) men framför allt av att du reste dig upp från den madrassen. Inte många hade grejat det tror jag.
Som ägare av madrassen kan meddela att den inte är lätt att ta sig ur, inte ens i ”friskt” tillstånd :-)
Åh tack :-) Ja, madrassjäveln var bra skön. Ett under att jag tog mig upp faktiskt…:-)
Loppet i all ära, men jag är nog nästan mest imponerad över att du kommer ihåg alla detaljer så bra. Speciellt detaljerna från ”de tunga” timmarna :-)
hahaha…. ja jag var ju knappast klar i huvudet. Konstigt det där :-)
Helt makalöst. Och så roligt att få läsa, har väntat på din story.
Nästa 24 lopp så slår du den distansen!
Tack Lotta!! :-)
Helt otrolig prestation! Grattis, du är galen :)
Hahaha… tack Claes :-)
Först: grattis till en makalös prestation, å ena sidan så spontant och lustfyllt och å andra sidan så ambitiöst och målinriktat! För det andra: så skönt att se att all träning du lagt ner gav utdelning – så välförtjänt efter all tid och energi du lagt ner på den! För det tredje: så starkt att återuppta tävlingen efter ditt breakdown: vilket pannben, vilken drivkraft, vilket go! Sist: keep on running och fortsätt gärna att dela med dig av det till oss andra – you just gotta love it :-) Kram
Underbara Marie, dina ord gör mig alltid glad! :-)
Jag hoppas vi ses snart!!
Har du vært i oslo uten å si fra!?!?!?!! buuuuuuuu!!!
Men sykt bra jobbet! :D:D:D du er en maskin! :)
Men jag har skrivit massa på blogg och facebook :(
Åh hade vart kul att träffas :-)
Fantastisk bra jobbet og utrolig moro å lese ”romanen”! Har et par web-cam printscreens av deg, skal sende deg når jeg kommer på min egen pc :)
Åh vad roligt, skulle vara jättekul att se!
Snällt om du kunde maila dem till: info@mirandakvist.se
Tack på förhand :-)
Fantastisk berättelse!!!!! (roman)
Ljuvlig läsning mirre. Vilken känsla och vilket äventyr. Du har sådan grym nerv att framtiden kan se riktigt mörk ut för många av dina medtävlare. Modig text att publicera och lite saltbrist kommer du styra upp framöver. Satt som klistad framför jogg.se hela dygnet för att se era distanser. Rysligt stark debut. Gratulerar;)
Becker!!
Om du bara visste hur din kommentar fick mig att känna mig! Typ helt odödlig?! :-) Tack!!
Tack för din fina berättelse! :-)
Vad roligt att du uppskattade den :-)
Grymt jobbat Mirre!
Det här måste vi snacka igenom. Jag säckade oxå ihop efter 16 timmar. Kom upp på banan igen vid kvart i sex.
Kram Bernt :-)
Detta måste snacka om Bernt. Ska vi dra ihop en jullöpning? :-)
Tack för att du delat med dig av din upplevelse! Vilken grej Miranda! Njut av din vila!! :) Än en gång, grymt bra jobbat!!
Vilken fantastisk prestation.
Du är verkligen en stor inspirationskälla Miranda och när jag är klar med mitt nuvarande mål att genomföra en Ironman så kommer det definitivt bli något ultralopp.
Förhoppningsvis har jag dessutom bantat ner mig några kilo så jag är lika slimmad som du. ;-)
Hejsan Jörgen!
Tack så jättemycket :-) Mäktigt mål med Ironman, tufft men fantastiskt! Du är välkommen att springa ultra med oss på något långlopp i förberedelse för ajjjråånmannen kanske?
Grattis Miranda! Galet roligt och vilken fantastisk prestation! Det var inte så länge sedan vi delade rum i Portugal och du sprang din längsta distans dittills, 5 mil. Och dessutom stannade ni flera gånger på vägen. Mycket har hänt sedan dess kan man lugnt säga :) Kram på dig!
Hejsan Milla! Vad gulligt att du skriver.. och ja, jag minns. Inte länge sedan alls! Men sedan dess har jag sprungit sjukt massa mil och du har både gift dig och fått en liten bebis. Livet leker min vän :-)
Snart började varje kilometer kännas lång. Mycket lång. Det går snabbt från himmel till helvete..
Precis så är det. Från en sekund till en annan går man från att vara starkt till helt orkeslös. Jag känner igen mig helt och hållet i din målande fina berättelse. I min första 24 i Trollhättan spydde jag som en kalv. Det blev inte många km sista 6 h där. Imponerande att du fick ihop 20 km efter att du hade däckat. Det får du ta med dig till nästa gång. Det svåra är att ta sina vilopaus i tid. Jag såg att endast 50% av vi som startade var på banan sista timman. Du och jag lyckades med det. Ta inte med er sovmadrassen nästa gång. Det ska inte vara för bekvämt. De äldsta var dubbelt så gammal som du. Du har många år framför dig på löparbanan. Första träningen inför kommande långlopp börjar i morgon med Luciatåget.
I really like your blog.. very nice colors theme. Did you make this website yourself or did you hire someone to do it for you? Plz respond as I’m looking to construct my own blog and would like to know where u got this from. thanks a lot