Nej nej, jag är inte skadad. Men Sofie skrev ett smart inlägg om skador idag. Jag fick t.o.m. agera exempel på en punkt. Mycket trevligt.

Det här är nog det ämne jag får frågor om mest. HUR KAN DU INTE VARA SKADAD???

..och tusan, hur många gånger har jag inte snuddat vid ämnet på bloggen? Förr var jag dessutom helt förvirrad faktiskt och själv undrade varför jag inte skadat mig ”än” ? När folk (förra våren) sa att jag skulle bli skadad per omgående.. Men det blev jag aldrig minsann. Dock verkar det vara regel snarare än undantag i löparSverige att folk är skadade…

Jag ska ge er några saker som jag tror spelar in ganska hyggligt (även om jag inte är all-vetare och bara kan ge er MIN åsikt) på varför jag inte är skadad.

• Jag stretchar ALLTID. ALLTID. Den stora anledningen till det är för att jag alltid bloggar träningspasset via mobilen när jag stretchar. Det är helt klart tack vare bloggen jag stretchar så bra.. haha faktiskt! Efter alla pass. Höftböjaren, rumpan, baksida – och framsida lår och vaderna. ALWAYS. No matter what.

• Jag är ett planeringsfreak. Förr tränade jag varje dag tills ”det sa stopp”. Ni som har varit med ett tag kanske minns mina återkommande dippar med ca 10 dagars mellanrum förr ”Jag fattar inte hur jag kan vara så förstörd??”. Jojomensan. Konstigt. Nu kör jag fortfarande efter eget huvud men det var efter att jag satte in minst 2 hela vilodagar i schemat (även om jag tummade förra veckan) som jag äntligen fick bot på det hela. Dessa vilodagar ger såklart även kroppen chansen att bygga upp sig efter ansträngning, och dessa dagar drar jag mig för att röra på mig alls. Överhuvudtaget. Det är faktiskt förvånansvärt få som är duktiga på att helvila. Många ska ändå ”ta en promenad” m.m. Jag säger inte att det är fel, men det är inte mitt recept på framgång i alla fall. Jag har aldrig aktiv vila. Nej, den energin sparar jag till träningen.

• Jag känner efter. Konstant. Eftersom jag har turen att aldrig skada mig så reagerar jag enormt om jag får minsta lilla känning. Jag har aldrig känning när jag springer. Under samtliga helgens 90km kände jag nada. Jag känner trötthet men aldrig smärta, stelhet, känning, ömmande osv. Så om jag känner minsta lilla reagerar jag direkt på det. 2 tillfällen de senaste 2 åren har jag åkt på lite smärta på benens framsidor, då blev det direkt 5 dagar helvila – no question about it. Sedan inga problem. Och så de första fyra milen på SwissAlpine som gick nerför, då hade jag känning i knät. Men det är ju ungefär allt för detta år.

• Genetik och träningsbakgrund. Denna punkten är svår att göra något åt om man började träna sent i livet. Jag har turen att ha tränat hela livet. Sedan 7 års ålder mer eller mindre. Allt mellan 3-10 gånger i veckan hela mitt liv. Utan skadeuppehåll. Lite mindre mellan 2006-2009. Det bygger förstås en stark kropp. Dessutom var jag målvakt i innebandy och fotboll alla år, så jag slapp alla tacklingar, snabba vändningar och annat som förstört många knän. Skonsamt stod jag där och brottades med skotten istället. Sedan, en grej som jag har nämnt förut är det Zandra sa en gång ”Du har en kropp som klarar en stor träningsdos”. Jag tror mycket på det. Det ger mig mental styrka att tänka att min kropp klarar mycket. Ibland kan jag faktiskt tänka att ”annars borde jag ha skadat mig för länge sedan?”. Så det är nog genetiken i det fallet.. att min kropp klarar av mycket träning. Så jag är tacksam helt klart.

Det här är bara några få saker. Jag är verkligen inte på topp när det gäller skadeförebyggande åtgärder direkt, jag har aldrig kört yoga och inte heller har jag ägnat en tanke åt att förbättra mn löpteknik heller. Men man kan inte orka försöka göra allt bra.. jag har i alla fall kommit igång med alternativ – och styrketräningen nu, så jag är glad.

Så summa kardemumma.. jag vet inte riktigt hur jag håller mig skadefri fullt ut, men jag försöker lyssna på kroppen i alla lägen, helvila och strecha mycket. Peace :-)