… och på bussen finner jag ingen nåd. Att låsa in sig själv 8timmar – som vanligt – känns tyngre ÄN vanligt.

Jag ser det såhär. Jag är egentligen inte den personen som är skapt för att sitta på en stol 8h om dagen och framförallt prata med mig själv. Men ändå gör jag det. Man kan fråga sig varför.

Lite livsreflektion såhär på morgonkvisten.

Dock perfekt superkomensation som jag behöver inför Luciatåget. Jag vill verkligen inte känna att benen ”tar slut” efter 12km och sedan får jag slita ihop ytterligare 33km. Jag kommer förstås göra det om det krävs (organisatör och allt) men jag hoppas förstås inte på det. Jag vill ha lätta steg. Tomtar skuttar ju enkelt fram eller hur?

..och sedan när löpningen är avklarad är det dags för julbord och fest. Jag tror nästan helt ärligt att jag längtar dit mest. Jag har ju lovat att äga dansgolvet samtliga timmar, så där om någonstans så kommer jag få ett ultrapass. Tur att jag har vapendragare jag vet kommer röja minst lika mycket. Eller hur John?

Vinterns roligaste event närmar sig !

Ps. Kan vi inte komma över 200…? Jag lovar att filma min dans på lördag i så fall ;-)

..och så kan jag liksom inte motstå att lägga upp en gammal bild på en 16årig Miranda som dansade magdans.. men det var innan löpningen fann mig..