Oh yes. Det är våra nya namn. Järnmannen bunkrade upp med 7h40min träning igår.. så där hade hade jag inget alls att komma med. Men jag var trött ändå. Ändå färdiga och redo för gymmet vid öppning. Rätt imponerande ändå.?

Sedan att jag kände sorg i hjärtat när jag GICK IN på ett gym för att avverka söndagens soligaste och bästa timmar.. ja. Ingen kommentar. Ni fattar vad jag känner.

Försökte göra det bästa av situationen ändå. Först en liten stund i gymmet innan jag gav järnet inne i spinningsalen.

90min brutal jobbighet. Jo man tackar. Alla dessa intervaller. Åh. Slutligen 8min i 90% av max. Fram-manade de sista två kilometerna från Berlin Marathon. Den fantastiska känslan. Fullständigt förstörd Miranda men ändå med lycka i steget. Drömde mig tillbaka. Måtte jag vara tillbaka snart igen.

Därefter blev det extra styrka med den här tröttmössan. Helt förståeligt. Han skulle dessutom iväg till simhallen efter vår träning. För ca 13km simning till (som det blev igår!).

Kort och gott. Kul träning men ÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHH VAD JAG ÄR FRUSTRERAD. Okej. Jag ska gilla läget. Kom igen nu Miranda. Käääämpa!