Det finns många saker som är roliga helt klart.

En av de saker jag brukar pusha lite extra för när jag berättar för människor om mina ordnade långpass är den sociala biten. Och då menar jag inte att ”vi snackar en massa” – jovisst snackar vi en massa, men det är mer än så.

Det låter säkert knäppt men i löpartåget är ”vi alla löpare”. Jag vet vad några enstaka gör till vardags, men knappast en majoritet. Om ens en minoritet. Några pluggar? Andra jobbar? Absolut ingen bra koll. Sedan vad de jobbar med har jag inte heller någon koll på.

Alla är i olika åldrar. Alla är i olika stadier av livet. Från olika platser.

Och samlas i ett långpass i några timmar. Och pratar om vad som faller dem in. Det finns inga krav på att man ska prata men det faller sig naturligt att man lär känna varandra ändå. Man svettas, skrattar och snackar helt utan press och lär känna nya människor. Människor man sannolikt inte hade träffat om det inte vore för den gemensamma nämnaren löpning.

Jag brukar ofta dra exemplet om mig och Susanne. Suss dök ju upp på ett långpass och ”vi fann varandra” direkt. Vi matchade i tänket, i jargongen och i den brinnande entusiasmen att ordna saker och se möjligheter. Sedan att det sedan visade sig att hon var/är 14 år äldre, har två små (fantastiska!) 4-åringar hemma, är gift, företagare och bor i Jönköping – det är bara petitesser.. haha. Och jag som är bra mycket yngre, Stockholmare och helt fria tyglar i mitt liv.. vi var olika helt enkelt.. men bästa vänner. Tack vare löpningen.

I löparspåret hittar man de vänner man sannolikt inte hade lärt känna i vardagslivet. Det är jag säker på. Jag har flera exempel på vänner som jag förmodligen aldrig hade haft om det inte vore för löpningen.

Det är ju det som är bland det bästa med social långlöpning. Bara så ni vet :)