Nej, jag lär knappast vara den enda som skriver ett inlägg med titeln ”Dan före dopparedagen” idag.
Stockholm Marathon imorgon alltså. De flesta av hos har en speciell relation till det loppet. Det är liksom där ”allt började” för majoriteten. Av oss löparfånar.
Egentligen har jag ju gjort så mycket häftigare grejer än 42km runt Stockholm. Samma asfaltsbanor som jag har sprungit oberäkneligt många gånger under dessa år dessutom. Men ändå. Det är bara.. kärlek på något sätt. Att hämta ut nummerlappen på Östermalms IP, sitta i gräset inför loppet.. m.m.. Sitta i gräset efter loppet. Mödosamt ta sig till tunnelbanan.. ja. Massa ljusglimtar :-)
Inför Stockholm Marathon 2010. Loppet i sig slutade som en besvikelse. Gick för 3.30 (ett högt uppsatt mål, men 2 månader tidigare hade jag gjort 3.35 på Milano Marathon) och det höll i sig ca 28-30km, sedan rasade jag. Fick ont i foten, livet var tungt och jag tappade allt. Svor som en galning och rullade in på 3.47. Jävla skitlopp ;)
Inför Stockholm Marathon 2011 tillsammans med världens bästa mamma. Loppet gick över förväntan. Hade knappt tränat i 5tempo (totalt 26km jan-juni) utan fokuserat på ultralöpningen. 2 mån tidigare sprang jag SM på 100km, och var väl precis återhämtad. Chockade mig med att gå ut i sub5fart, och ja, det höll ju i hela vägen! 3.28 blev det.
Men egentligen började det nog tidigare än så. Jag kommer ihåg år 1999 och 2000 när vi åkte in till city för att heja på mamma. Jag var 11 resp. 12 år och tittade förstås förundrat på alla människor som slet. Pappa var sjukt optimistisk och vi stod vid Stadion för att möta mamma redan efter 3,5h. Jag, syrran och brorsan. Med rosor i hand. Hehe. Men hon kom ju aldrig?! Och det var bara massa sega gubbar i roliga kläder (inte kan väl mamma vara långsammare än alla dessa??) och folk som sprang ruskigt konstigt..
Men vi tappade inte hoppet, och båda åren kom hon springandes efter strax över 5h. Glad. Trött. Slutkörd. Ett år visade det sig i efterhand dessutom att hon sprungit med ett sprucket revben (Mamma alltså?! Därifrån man fått pannbenet eller?).
Men där och då så lärde jag mig vad Stockholm Marathon var. Och jag tror inte att steget var så långt som 17åring att anmäla sig just för att jag redan hade varit på plats. Jag menar.. kunde mamma, så kunde väl jag? ;)
Mamma står på startlinjen imorgon igen. Denna gång kommer hon gå i mål snabbare än någonsin, det är jag mer än säker på. Och jag ska finnas där och heja in henne i mål, och inte tvärtom som det har varit de senaste åren. Mamma är nog min största supporter… och jag är hennes största supporter.
Morgondagen kommer bli en fest!
Vilket härligt inlägg, du lyckades få mig att snyfta såhär på Fredagsmorgonen.
Tack Carro vad gullig du är :-)
Vi är lika på den punkten, min mamma har också gjort så jag fick upp ögonen för maran och därdör ska jag nu springa min första den 14 juli, som 18-åring :) Mammor är bra till mycket!
Haha. Galet lika! Fast du är grymt mycket snabbare ;) ;)
Älskade tös vad fint du skriver!
Men nuförtiden är det ju ombytta roller – och du är ju en sån inspiration vad det gäller min löpning och dessutom min coach! Jag ska göra vad jag kan imorgon och vill ju inte att det ska ta 5 timmar innan jag är i mål den här gången!!!
Skickar massa hejarrop! :-)
Vår familj gick också alltid och hejade på alla löpare som sprang, hade tutor och grejor med oss och körde lite cheerleading. Ni är så jäkla starka hela bunten! :-)
Synd bara att vädret ska vara så taskigt…
Lovely!!! Min mamma inspirerade mig till att springa mitt första marathon också :)
men hon resonerade mer så att ”Kan jag så kan du!” :)
Underbart!
Vilken härlig Recap! Det känns onekligen som att vi är många som har en relation till loppet. Idag har jag till exempel ojat mig massor över vädret, funderat på löparutstyrsel och skrivit och pysslat ett riktigt peppinlägg för alla som ska springa. Tyvärr ser det ut som att jag kanske inte kan ta mig in och heja ens, lilla 6-mpnadersbebisen har åkt på magsjuka. De här dagarna liksom. Katastrof. jag vill ju lyfta alla som springer och öser och persar och kämpar!Nåväl, bloggen får vara ett redskap i alla fall :)