En kropp som håller för påfrestningen

Posted on: by:

Det har varit en process att komma dit jag är idag mentalt. Mentalt kring min kropp och de påfrestningar jag utsätter den för.

I början av 2011 kunde man fråga mig ”Men är det där inte farligt, kommer du inte skada dig?” när jag berättade om alla mil som sprangs. Jag fnyste och sa ”Nej nej, alltså jag har aldrig haft ont NÅGONSTANS”. Superstolt liksom. För jag menar, Miranda Kvist får väl inte ont?

Men attans kära vänner. Vad man utvecklas och mognar av motgångar.

Det har varit en resa. Löparknä. Skavanker. Stukningar. Från 12mil till 3 mil i veckan. Och jag har ändrat mitt sätt att se på min träning, mina utmaningar och min kropp. Jag har alltid haft viljan att ”springa hela mitt liv”, men det är först nu jag jobbar aktivt för att verkligen HÅLLA IHOP för de utmaningar jag väljer, och för att HÅLLA IHOP för resten av mitt liv.

En ständig påminnelse om detta är mitt högerknä. Som absolut inte gör ont längre, men som kan komma att gnälla lite på mig ibland om jag pressar på för mycket mängd på en alltför kort period. Jag vågar inte köra 12milsveckor längre. Knappt att jag är uppe i 7milsveckor (”skamgränsen” för mig förra året). Men jag kör hårdare, med mer fokus, med mer uppskattning, och med mer variation är någonsin.

Och viktigast av allt. Jag ska hålla för resten av mitt liv. Och då menar jag förstås inte för att promenera runt på stan tills jag är 80 år. Nej jag menar hålla ihop för ultralopp i bergen, långa transportsträckor, marathonlopp, träningsresor, träningsläger, coachingtimmar m.m. ALLT SOM JAG ÄLSKAR.

För ett år sedan fanns det inte på världskartan att jag kunde skada mig. VAD VAR DET? Jag? Nej nej, omöjligt!

Lite som att bli gravid och bara WTF? Hur är det möjligt, jag som aldrig varit gravid förut?

Ja men ni fattar. Rätt naivt alltså. Det är jag den första att erkänna :-) Ni som varit med länge vet ju att det var en process för mig att ENS FÖRSTÅ att jag faktiskt kunnat skada mig. Att jag inte kunde springa som jag ville i våras. Och jag är fortfarande på väg tillbaka. Och jag ser ljust på det, 2013 kommer det springas riktigt långt igen. Men med skalle. Jag kommer inte anmäla mig till 24h-tävling bara för att jag ”vill testa” mina gränser mentalt. Nej. Uppbyggnad, styrka, rörlighet, variation, motivation, fokus… Skalle och fysik på samma nivå.

Så står jag på startlinjen för UTMB 2014. Hel och redo för utmaningen. Pallar påfrestningen. Mentalt som kroppsligt.

2012 – året vi kom till insikt och blev starkare än någonsin…

20120828-085404.jpg

Morgonfilosofen Miranda som vanligt alltså.

Kl 06 var det ruskigt kallt och fantastiskt solsken på samma gång.

10 Comments

  1. Moa

    Klokt inlägg!

  2. Stefan Boman

    Du verkar ha missat alternativ träning. Cykla bör man väl kunna göra hur mycket som helst. :)

      • Stefan Boman

        Det gick ju utmärkt! Att cykla ståendes i fyra timmar är inte riktigt vad jag menade heller. Man kanske kan kombinera vattenlöpning och cykling: Vattencykling?

  3. formal dresses kohls

    you can check the websites in this page for rich source of information

Comments are closed.