Jag är jag. Punkt. Haha men det är ju en otroligt tråkig presentation!

Obs varning för långt inlägg!

Eftersom jag har fått ganska många nya läsare på sista tiden (eller det skvallrar i alla fall läsarstatistiken om…) så tänkte jag att jag skulle presentera mig lite mer. Karin undrade vad jag sysslade med och vilken utbildning jag har gått osv. Så jag tänkte att jag kunde dra en liten kort ”levnadshistoria” och på samma vis liksom föda egot lite. Ni skämmer ju bort mig när ni låter mig få prata så mycket om mig själv ;)

Hursomhelst, här kommer en liten hisoria om mig exklusive träningen – den hittar ni här och här!

Jag är alltså en snart 22årig koffeinberoende och löparbesatt tjej. Jag är uppvuxen med min underbara familj i Stockholm. Många tror att jag har italienskt påbrå men jag är faktiskt halvirakier. Fast jag är uppvuxen med italienska i hemmet. Galet va, historian hittar ni här. Jag har en superstark tvillingsyster som har svensk juniorrekord i marklyft (alltså ingen löpare) och en cool liten brorsa som gör mig stolt.

Jag började jobba på restaurang i 15årsåldern, på Solvalla i samband med skolan. Sedan jobbade jag på en massa diverse jobb under gymnasietiden. Jag pluggade Sam-Språk på min gymnasieskola Södra Latin. Jag har alltid varit en riktig plugghäst och gick ut med strax under 19 i snitt.

Världens bästa familj!

Det första jag gjorde efter studenten var att sticka iväg själv en månad till Perugia i Italien för att plugga italienska. Studerade på universitetet med folk från hela världen och det var galet lärorikt för en liten skit som jag, som aldrig bott hemifrån och aldrig varit ensam speciellt mycket (tvilling liksom).

Väl hemma så arbetade jag på diverse arbeten innan jag började jobba som försäljare på Onoff. Fick snabbt fast heltidsanställning då jag uppenbarligen hade säljartalang helt utan att kunna något om teknik. Jag har alltid varit väldigt serviceorienterad i alla fall. Arbetade närmare ett år innan jag ansökte om utbildningen Internationell Inköpare – en av Sveriges mest populära Ky-utbildningar. De tog vanligtvis inte in 19åringar men jag lyckades charma de på något vis för de släppte ändå in mig trots allt.

Studerade ekonomi, inköp och affärsengelska m.m. med alla dessa karriärsmänniskor som var 5-10 år äldre än mig. Ett års teori var det, och samtidigt arbetade jag varje helg. Jag minns den tiden som galet hektisk. Jag var ju aldrig ledig! Typisk prestationsmentalitet att inte kunna slappna av och låta sig vila. Eller så var det för att jag var för snål för att ta studielån. Jag hade ju flyttat hemifrån vid det där laget också.

Sedan så var det dags för praktik i 5 månader. Jag sökte och fick en plats på ett företag i Stockholm. I samband med det så sökte jag en tjänst på ett italienskt företag som kundansvarig för Norden. Helt plötsligt i mars 09 ville de att jag skulle komma på intervju! Så jag åkte ner, charmade dem (?) och blev erbjuden arbetet. Slog en massa flugor i en smäll då jag kunde använda tjänsten som praktik för att slutföra min utbildning.

Jag trivdes väldigt bra i Stockholm men vem säger nej till en sådan chans?! Så jag flyttade ifrån sambon min för att söka lyckan i Cappuccino-land. Flyttade ner och började arbeta direkt. Bodde i underbara Varenna först och därefter i min älsklingsstad Morbegno. Lärde känna massa fina människor (varav 2 verkligen är vänner för livet). Skötte order, leverans, marknadsföring och diverse annat mot Sverige och Finland. Åkte vid 4 tillfällen på affärsresor till Sverige för att träffa kunder under sommar/hösten 2009.

Trivdes bra i Italien men arbetet tog på mig. Relationen mellan chefen i Italien och chefen i Sverige är ganska annorlunda kan man säga. Började fundera på våren 2010 om vad som skulle hända. Under vintern så körde jag för övrigt mig själv i botten pga stress då jag även var tvungen att göra klart examensarbetet i samband med en jobbig affärsresa och en del saknad till familjen. Mitt företag i Italien, MET hade ju ingen aning om att jag pluggade förstås, sådant berättar man ju självklart inte.

Så sedan när anställningen till slut tog slut i december och de hade lovat mig förlängt och därefter ”ändrat sig” (pga arbetsmarknaden, mig var de nöjda med!) kändes det skönt att slippa hålla på och välja och jag var riktigt nöjd med att flytta hem till Sverige. Jag älskade Morbegno verkligen men den lilla staden på 11.000 invånare roade mig inte längre efter 8 månader direkt. Dessutom saknade jag min sambo och familjen förstås.

Varenna…här bodde jag ;)

Hemma i mitten av januari, mitt i kylan. Tiden gick och jag latade mig lite. Sprang bara hela tiden. Lusten hade ju dykit upp igen i höstas, helt plötsligt var det ju kul att springa! Sprang bort hela februari. Åkte på träningsresa i mars och sedan började stressen komma. Jobbångesten. Jag som aldrig hade varit utan jobb och inkomst?! Jag fick ju ingen a-kassa heller då jag hade arbetat i Italien under 09 och inte betalat någon a-kasseavgift.

Så kom april, jag började fundera på galna äventyr för att göra av med energin. Att söka jobb gjordes men det prioriterades inte. Jag åkte ju till Milano och sprang marathon istället. Sökte sommarkursen och bestämde mig för att börja plugga. Men så! Den som väntar på något gott!

Fick äntligen en riktigt bra tjänst på ett livsmedelsföretag som jag trivs superbra på! Jag arbetar som Orderhandläggare och köper in ost, kolonialvaror m.m. från bl.a Holland och Tyskland. Jag har daglig kontakt med våra holländska, danska, tyska och italienska leverantörer, kontorsgänget är jättemysigt och stämningen är super. Jag trivs verkligen bra trots att arbetet är både krävande och stressande. Men det håller mig allert och jag har för första gången i livet börjat tycka att det ska bli kul att gå till jobbet. Sedan får vi se vad framtiden säger. Jag lever i nuet just nu, och det funkar superbra.

Jag har massor av idéer kring träning och löpning, äventyr som ska genomföras och projekt som ska göras. Det är såklart jag vill ha det som en stor del av mitt liv också. Jag vill leda träningar, bli bättre på att inspirera och fortsätta bygga på mitt löpnätverk. Jag ser bara möjligheter just nu och det känns verkligen skönt.

Det här blev JÄTTELÅNGT, jag ber så mycket om ursäkt och grattar er som orkade igenom hela texten – ni är bäst!

Eftersom jag har fått smickra mitt ego nu så får ni smickra era.

Vem är du därute då? Vad sysslar du med och vad trivs du med i livet? Och hoppas att texten roade någon därute, den tog ju en stund att skriva… ;)