Galning?

Lorena undrade hur folk i min omgivning reagerar på min löpning. Kanske fler som är nyfikna?

Jo. Såhär är det. Folk är vana vid det här laget. Kollegorna höjer inte ens ögonbrynen längre. Jag får ingen reaktion alls när jag säger ”Åh jag sprang 80km i helgen!” utan min kommentar om att jag aldrig haft hål i tänderna följs upp av mer entusisam… typ ;)

Men det är nog bra. De har accepterat mig som jag är. Ingen av dem läser bloggen eller tränar själva, så det är nog bra i längden att jag lämnar löpningen utanför jobbet.

Resten av folket då?

Jo. ”Resten” är också vana. Vänner, släkt, familj och pojkvän. De vet att jag springer. HELA TIDEN. I tid och otid. De vet att lördag förmiddag innebär långlopp. De vet att jag är kilometerknarkare och de vet att mycket av min fritid går till träning. Mycket av min lön likaså. De vet att jag mår bäst av att ha det så. De vet att jag vill ha det så.

Såklart att jag har vänner som inte springer också, och som inte vill prata om löpning och träning, men det är inte i närheten av lika många vänner jag har som tränar själva. Jag tror sådant sker naturligt, man bygger enkelt upp vänskap utifrån ett gemensamt intresse.

Träffar jag någon som inte känner till min ”löparsida” och vill veta mer, ja, då måste jag vara aktsam. Ena sidan vill babbla ihjäl sig för att den sidan ÄLSKAR ju sin löpning och fattar inte varför andra inte gör det?? ”Jag springer XXX mil i veckan och är anmäld till XXX lopp iår, det fantatastiskt, magiskt och helt underbart!” medans andra sidan inser att det är så ”over the top” att springa 6mil en söndag att människan omöjligt kommer att kunna ta dig på allvar, och tro att jag antingen är 1) sjuk i huvudet eller 2) skämtar med dem.

Jomenvisst. Hade någon kommit till mig för några år sedan och sagt att hon/han sprang minst ett marathon varje lördag hade jag ju trott att människan drev. Sånt kan man väl inte?!

Under 12h-utmaningen

Då förenklar faktiskt faktiskt sociala medier som bloggen och facebook. Många vänner följer den och är på så vis redan införstådda i mina ”tokerier” och därmed har den första chocken lagt sig. Haha. Andra ”gamla” vänner har via statusraderna vid det här laget förstått att man har förvandlats till en galning också.

Jag tar inte åt mig av ”galning” eller så, utan motiveras av det. Dock tycker jag att det är tråkigt när folk som inte är insatta ska ifrågasätta hur ”sunt”, ”hälsosamt” eller ”bra för kroppen” det är att springa så många mil? Vi är gjorda för att springa. Visst sliter det, men det finns människor som springer 100 ggr mer än mig och klarar av det. Det gäller ju att bygga upp kapaciteten sakta. Jag springer inte 350 mil imorn liksom… och jag hävdar ju starkt att det jag gör är tusen gånger bättre än att sitta framför tv:n i alla fall ;)

Det var några av dagens reflektioner..

Galenskapslöpning på motorväg (kanske inte överdrivet sunt, men en adrenalinkick…)

40 dagar kvar!

Fredrik Sträng, äventyraren, gav mig rejält med motivation under sin föreläsning. Bl.a. tipsade han om en sak man skulle fråga sig själv varje dag.

”Vad gör jag idag som för mig närmare mitt mål?”

Eftersom TEC 100 miles är mitt stora vår-mål så är frågan vad jag gör IDAG som för mig närmare mitt mål. I lördags var det att jag motiverade mig till att springa 50km, och i söndagens att komma ut och avverka ytterligare 30km. Idag är det som för mig närmare mitt mål att: VILA.

VIIIIILOOOOODAG.

Ska man nyttja all sin träning måste man ju vila också. Så idag superkompenserar vi over the top.

Det är vad jag gör IDAG som för mig närmare mitt mål.

Vad gör du?

Aldrig igen..?

Haha. Jag och utmaningar. Det är såklart jag inte kan säga ”Aldrig igen”, för då skulle jag ljuga. Nästa gång jag gör det så drar jag loss alla kilometer på samma dag. Jag lovar. Men det tar ett tag innan den dagen kommer.

Såklart jag ångrade mig några gånger under lördag förmiddag, men nu gör jag det förstås inte. Varför? Jo för att jag fick tillfälle att visa för mig själv vad jag gick för. Hade jag inte haft denna motor hade jag garanterat vänt efter första milen i lördags, bara för att komma hem efter 2mil och känna mig aningen bitter. Istället kunde jag bryta igenom tröttheten och bara avverka och avverka. Att dessutom kunna lägga på 30km igår dagen efter en 5-milare visar bara en sak – att jag kan damnit. Hade jag inte vetat utan utmaningen ju..?

Förra veckans träning gick med andra ord ganska bra. Började veckan med att vara halvförstörd på måndagen efter 60km söndagen innan. Spinnade tisdag, en mil onsdag, därefter spinning + intervaller + styrka på torsdagen och avslutningsvis 80km i helgen.

Sammanlagt 13h 9min träning.

2 vilodagar / 5 träningdagar / 7 pass

Löpning 96km, 4 löppass. 2 långpass 50km resp 30km.

+ 2h spinning + 1h styrka

 

Så hur blir denna vecka?

Jaaa.. Om jag kollar några veckor framåt ser jag att det är endast nu jag har tillfälle till en lugnare period. Så det blir nog lite lugnare. Fast med långlopp förstås. Back to back även nästa helg, men inga åtta mil.

Hushåller med lite annan träning i veckan, styrka och spinning. Har en kollega som vill lura med mig på DanceAerobics, kanske ska man köra på det? Lite combat också kanske ;)

Som ni hör så är det inte mycket till plan som vanligt. Kanske för att jag är rätt trött efter helgen och då är det svårt att tänka framåt. Jag brukar komma upp i ”kraft” efter onsdagen och göra 90% av mina träningstimmar tors-sön. Så lär det ju bli även denna gång.

Hoppas alla ni andra haft en grym helg och är laddade inför veckan.

Kom ihåg att hänga på erövringen av blå linjen på lördag!

Helgens utmaning avklarad!

Ni som har hängt med här i helgen kände ju till min vånda över en viss idiotisk statusrad på facebook.

Jag skrev att för varje ”gilla”-tryckning under fredag eftermiddag skulle jag springa en kilometer i helgen. Hoppades på ca 50km för att på så vis känna sig lite motiverad inför helgens löpning. Chockad inser jag sedan att jag har lovat bort mig till 78km löpning i helgen?

Okej. Lördag morgon var lite tuff. 78km. Hur i helvete? Mina ben var ju fortfarande trötta efter torsdagens hårda träning. Men men, jag gav mig ut, och chockerade mig själv. Efter en tuff start avverkade jag mil efter mil, och var hemma 50km senare.

Så när jag vaknade imorse hade jag ”bara” 28km kvar att fixa. Bara och bara. Inte direkt ”bara” dagen efter 5 mils moddlöpning. Det meddelade mina ben mig imorse i alla fall.

Gnatade framåt. Sket fullständigt i tempot och gick i backarna. Usch så jävla segt. Tack och lov fick jag sällskap av mamma. Tanken var att springa en förmiddagsrunda på ca 14-18km för att sedan ha en kortare runda att avverka på kvällen för att till slut få ihop mina 78km.

Mamma drog på tempo direkt..starka mamma. Men sedan rullade vi fram tillsammans i 6.30tempo. Långsamt för min del förstås, men absolut det enda jag fixade för dagen. Mina ben var tunga. Sega. Men ändå var det inte omöjligt att avverka kilometer efter kilometer.

Mamma joggade på starkt också och snart hade en mil passerat. 18km kvar! Ajaj. Vafan. Pannnnnben fram.

Slet lite på mig mentalt, att ha averkat 60km denna helg och ändå ha 18km kvar. Men det är bara att ha tålamod. En fot framför den andra. Egentligen var jag ju inte fullständigt körd heller, inte på långa vägar, och snart blev det lite enklare.

Så bestämde sig mamma för att hjälpa mig ytterligare framåt och efter en snabb kaffe på gröna stugan tog vi en extra runda runt Lötsjön och sedan hem till päronen. Väl frame hade mamma sprungit 20km. För första gången på 11år!!! Fattar ni!! Mamma var med andra ord den som stod för prestationen idag!!

När jag skulle lämna mamma hade jag 5,5km kvar. Brrrr….. då var det tungt. 50km dagen innan plus dagens 22,5km gjorde sig påmind. Shape it up Mirre! Kämpa!!

Slog på mp3:n och en av favvosarna dök upp, ökade takten. Helt rätt taktik, för att när jag väl ökat så slutade jag inte. När det sedan var 4km kvar så sjöng jag med låten och kände mig stark! Riktigt stark!

På något vis blir jag alltid starkare efter 20km, som om kroppen bestämmer sig för att nu är den minsann uppvärmd? Segstartad kropp man har. 3km kvar. 2km kvar. 1km kvar. Närmade mig hemmet. Hemma med 27,7km. 300m innan mål.

Men vafan. Tjugoåtta? 2:a och 8:a. Inte snyggt. Skulle jag aldrig stanna på i vanliga fall. Jag som älskar HEEELA mil.

Så vad gör jag?

Jo jag bara passerar hemmet och fortsätter framåt. En grym låt pumpar i öronen och jag ökar. WEEEEIIIIIII!!!

Vid 29km skrattar jag åt mig själv och vänder hemåt igen. Vrålar ett snabbt lyckligt ”JAAA!! jAG GJORDE DET!”

Så jävla stark. Jag är så jävla stark ibland. Inte mina snabbaste mil, men det blev ändå 8 stycken ;)

YESSS!!!

Väl hemma. 30km done! Dagen efter 50km. Yes!! Yes!!

80km avklarade denna helg. YESSSSSSS!!!!!

Söndags-strategi

Hejsan hoppsan vänner.

Efter gårdagens löpning var jag iväg på middag och jag kände mig ändå riktigt fräsch i benen. Idag hyfsat fräsch också. Det var väl lite det jag ville komma åt, och därför sprang jag ju i ett tempo som inte skulle bryta ner mig. För att jag visste att jag skulle behöva springa långt även idag.

Tanken igår var att jag skulle behöva avverka minst 40km för att ha en duglig chans att fixa dagens, söndagen, distans. Tack gode gud sprang jag 50km igår, så jag har ”bara” 28km kvar av utmaningen att fixa. Känns överkomligt, även om det förstås också är långt.

Men som sagt, överkomligt. Strax ska jag iväg och hämta upp mamma och vi ska ta och springa en runda. Jag tror inte jag tar alla 28km i ett stöp, utan springer så gott jag kan här på förmiddagen, förhoppningsvis runt 15km, för att sedan ha en kvällsrunda att bara ”pannben’a mig runt” senare. Haha .. jag älskar att utmanas.

Damn jag ska VINNA!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...