Lorena undrade hur folk i min omgivning reagerar på min löpning. Kanske fler som är nyfikna?
Jo. Såhär är det. Folk är vana vid det här laget. Kollegorna höjer inte ens ögonbrynen längre. Jag får ingen reaktion alls när jag säger ”Åh jag sprang 80km i helgen!” utan min kommentar om att jag aldrig haft hål i tänderna följs upp av mer entusisam… typ ;)
Men det är nog bra. De har accepterat mig som jag är. Ingen av dem läser bloggen eller tränar själva, så det är nog bra i längden att jag lämnar löpningen utanför jobbet.
Resten av folket då?
Jo. ”Resten” är också vana. Vänner, släkt, familj och pojkvän. De vet att jag springer. HELA TIDEN. I tid och otid. De vet att lördag förmiddag innebär långlopp. De vet att jag är kilometerknarkare och de vet att mycket av min fritid går till träning. Mycket av min lön likaså. De vet att jag mår bäst av att ha det så. De vet att jag vill ha det så.
Såklart att jag har vänner som inte springer också, och som inte vill prata om löpning och träning, men det är inte i närheten av lika många vänner jag har som tränar själva. Jag tror sådant sker naturligt, man bygger enkelt upp vänskap utifrån ett gemensamt intresse.
Träffar jag någon som inte känner till min ”löparsida” och vill veta mer, ja, då måste jag vara aktsam. Ena sidan vill babbla ihjäl sig för att den sidan ÄLSKAR ju sin löpning och fattar inte varför andra inte gör det?? ”Jag springer XXX mil i veckan och är anmäld till XXX lopp iår, det fantatastiskt, magiskt och helt underbart!” medans andra sidan inser att det är så ”over the top” att springa 6mil en söndag att människan omöjligt kommer att kunna ta dig på allvar, och tro att jag antingen är 1) sjuk i huvudet eller 2) skämtar med dem.
Jomenvisst. Hade någon kommit till mig för några år sedan och sagt att hon/han sprang minst ett marathon varje lördag hade jag ju trott att människan drev. Sånt kan man väl inte?!
Då förenklar faktiskt faktiskt sociala medier som bloggen och facebook. Många vänner följer den och är på så vis redan införstådda i mina ”tokerier” och därmed har den första chocken lagt sig. Haha. Andra ”gamla” vänner har via statusraderna vid det här laget förstått att man har förvandlats till en galning också.
Jag tar inte åt mig av ”galning” eller så, utan motiveras av det. Dock tycker jag att det är tråkigt när folk som inte är insatta ska ifrågasätta hur ”sunt”, ”hälsosamt” eller ”bra för kroppen” det är att springa så många mil? Vi är gjorda för att springa. Visst sliter det, men det finns människor som springer 100 ggr mer än mig och klarar av det. Det gäller ju att bygga upp kapaciteten sakta. Jag springer inte 350 mil imorn liksom… och jag hävdar ju starkt att det jag gör är tusen gånger bättre än att sitta framför tv:n i alla fall ;)
Det var några av dagens reflektioner..
Galenskapslöpning på motorväg (kanske inte överdrivet sunt, men en adrenalinkick…)
