Vätternrundan 12h32min!!

Så drog vi till slut med oss cyklarna mot Motala. Herregud så nervös jag var. Inte blev det bättre av att det tog hela 5h (!!) till Motala från Stockholm. Men jag hade en mycket trevlig tur med Suss innan jag mötte upp sparringpartner Thomas.

Väl framme i Motala var nervositeten inte lika påtaglig inombords. Visst var jag nervös, och visst undrade jag hur - i helvete – detta - skulle – gå? - men jag älskar ju stämningen på sådana här festliga sportevent och jag kom in i känslan.

Vi smällde i oss carbonara sent innan vi till slut hamnade i sporthallen där det var dags att lägga sig ner och sova på ett liggunderlag i ca 4h innan start.

Folk rände in och ut ur hallen konstant (eftersom starterna pågick hela tiden) så det var svårt att verkligen komma till ro. Härligt var det dock på något vis, och jag mindes tillbaka till gamla fotbollscuper och annat. Försökte somna direkt i sovsäcken men det var omöjligt, fick väl förhoppningsvis 1-2h riktig sömn. Sov i cykelbyxorna, sporttoppen och underställströjan direkt (redo!) så att det skulle gå snabbt att komma igång på morgonen.

När det väl var dags att komma igång var jag NERVÖS. shit! 30mil cykel, varför?!! Jag som inte ens gillar att cykla? Haha. Gotta lova it eller vad?!

Väl framme vid starten efter ca 3km cykling hade jag lite väl hög puls och lite väl mycket nervositet i magen. Kunde inte minnas att jag någonsin varit såhär nervös inför något lopp det senaste åren. För att aldrig tidigare har jag funderat på DNF, förrän nu..

Men dagen var vacker och vi var snart igång. Dags! Hängde på Thomas och vi hängde på en större klunga. Tanken var att stoppa på alla depåer och dricka kaffe, så därför hade jag varken energi på cykeln, frukost i magen eller 2 vattenflaskor. Det var ju bara 4 mil till första stoppen där vi tänkte smälla i oss energi.

Körde på hårt efter Thomas och vi drog upp ett rasande tempo och mina ben fick jobba. Svettades rejält och fick jobba hårt för att inte tappa Thomas. Gav upp efter ca 15km när jag insåg att jag hade över 28mil kvar. Skulle ALDRIG orka att hålla på såhär i en halv evighet till. Släppte därmed Thomas och försökte mentalt förmedla ”Kör på kompis!” och hoppades att han skulle ha en kul tur.

Hamnade mitt i en klunga med helt ok tempo där jag kunde andas. Fick direkt ett positivt intryck av gruppen och hörde att jag var välkommen. Det var belgisk kedja som gällde, dvs när vänsterledet ligger lite snabbare än högerledet och man växlar högst uppe direkt för att på så vis hålla farten uppe utan att bränna för mycket energi på att dra. Kom snabbt in i gängorna och ökade farten i vänsterledet och kör upp jämte en cyklist som jag kände igen. Jag kanske känner 5 av 25000 cyklister och lyckas ändå hamna i Anders grupp från start. YES! Desto bättre och roligare. Kände mig därmed ännu mer välkommen i gruppen och körde hårt från start och hjälpte till för att det skulle gå vägen.

Bestämde mig för att försöka hålla ihop med dem så länge som möjligt. Vi lyckades dessutom fånga upp Thomas och han tyckte också det var en bra idé. Problemet var bara att de inte skulle stanna på första stoppet och därmed skulle jag tvingas cykla 8 mil utan frukost och kaffe, efter bara några få timmars sömn. Bet ihop och bestämde mig. Kör Mirre, kör.

Dock var det inte enkelt. När vi började närma oss Gränna efter ca 7mil så löstes klungan upp eftersom det kom massa andra cyklister i närheten och jag tappade klungan. Fick cykla själva ca 7-8km innan Gränna-stoppet och då var det HEMSKT jobbigt. Funderade på hur detta skulle gå. 22mil kvar?! KAFFEEE… ge mig!! Väl framme vid stoppet satte jag i mig kaffe, 3 bullar, sportdryck, saltgurka m.m. Fick med mig sportdryck, banan och bulle  på cykeln och snart trampade vi igång igen.

Partner in Crime- Thomas

Nu kändes det hundra gånger bättre och i tid med skylten som visade 200km kvar så var jag igång på ritkigt. Typiskt en ultralöparbrud som jag, ska det ta 10 mil cykling för mig att komma igång?!

Jajmen är svaret. För att när jag väl kom igång, så kom jag igång! Det var FANTASTISKT ganska snart och jag njöt av cyklingen. Vips sa det och så var 15milapasseringen gjort- jippi!! Nu var solen framme och nu var det kul!

Snicksnackade med alla i gruppen och hade skoj. Kedjan gled bra och jag tyckte det var fascinerande hur otroligt bra det funkade vissa stunder. Mig passade det perfekt, tyckte det var superroligt att gå upp och växla och var inte sen med att lämna högerledet och fylla på vänsterledet när det behövdes. Team-arbetet gick jättebra och hela gruppen på ca 15 pers kändes stark. Vi snittade fina siffror kring 30km/h och jag insåg att det tammefan är askul att cykla!

Helt andra miner på nästa fikastopp minsann!

Snart kunde ingenting plocka bort mitt goda humör och hela dagen var fantastisk med sol och starka ben. De bara gick och gick och snart var det dags för lasagne i Hjo efter ca 17mill. Jimmy drog rövarhisortier om sina 28 st Vätternrundor och skrämde upp mig inför kommande backar vid ca 26mil. Hoppades på att mina ben skulle fixa det!  

Anders, tack för en GRYM runda!

Jag hade inte behövt vara orolig, mina ben gick som tåget och snart var det bara tvåsiffrigt kvar! Ibland blev jag orolig och tänkte att hammaren kanske skulle komma (hammare på cykelspråk betyder ”gå in i väggen” på löparspråk ;) men jag fortsatte att förse mig med bullar och energi och höll en hög energinivå.

Lycka var att passera skyltarna som meddelade hur långt det var kvar och snart hade jag distanspersat med 23mil. Vi rullade på snabbt och bra och hastigheten var hög. Det var inte konstigt alls att ligga och pressa på 30km/h.

Vet ni vad. Egentligen var det nog mest HÄFTIGT. Jag är ju inte cyklist och har aldrig legat och kört i klunga på det här sättet, och kunde aldrig sluta tänka på hur häftigt det var. Vi passerade cyklister efter cyklister och var samstämmiga. Vi bjöd in några som också drog hårt och alla slet för gruppens skull - och strax blev vi också passerade av sub-grupperna – de som hade som slutmål att ta sig in under sub7,8,9 h. Det om något var mäktigt – och om vi trodde vi var snabba - så var det fantastiskt snabba. Läskigt och mäktigt på samma gång. Kunde inte låta bli att fundera på vilken sub-grupp jag skulle ragga upp till nästa år (hade man väl aldrig kunnat tro?).

En glad Miranda och resten av gänget.

Ett sista snabbt stopp vid 26 mil och vi jobbade oss uppför backarna. Benen fortsatte att jobba hårt och 2mil flydde snabbt. Nu ökade vi! Klungan löstes upp och jag jobbade på som en tok för att hänga på de snabbare grabbarna som körde stenhårt. Nu snittade vi över 30km/h och jag kände mig som en giro d’italia – cyklist. Kunde inte låta bli att småle när klockan meddelade 35km/h. Haha.. och jag som aldrig cyklar, hur är det möjligt?! WEEIII!!

Jag pressade och slet för att orka med och jag och Anders och några av de andra tuggade blod för att hinna med Thomas och två andra grabbar, men de fick släppa. Vi latade oss inte efter det utan körde på rejält ändå. När vi väl närmade oss Motala kunde jag knappt tro att det var sant, 30mil, whot?!

Någonstans inombords trodde jag väl hela tiden att det skulle gå åt helvete till slut med tanke på hur brutalt det hade känts under de första 8 milen. Men de 22 sista var verkligen en blandning av glädje och slit.. en fantastisk blandning av glädje och slit.. !

Innan jag visste ordet av så hade vi till slut passerat mållinjen och jag hade klockat in mig på 12h32min, bra mycket bättre än förväntat! GLÄDJE!

Jag var absolut inte lika förstörd som efter SM på 100km eller Stockholm Marathon heller för den delen, men glädjen var minst lika stor. Jag var chockad, lycklig och fascinerad. Tänka sig vad man kan åstadkomma! 30mil cykel, jag som nästan trodde att det skulle bli det första att slå mitt pannben där ett tag.. men icke sa nicke.

Även om det inte var världens supertid så klassar jag det här loppet väldigt högt inombords. Jag är verkligen stolt över den här prestationen. Visst var det inga 10 löpmil på under 11h, men ändå, det här var stort. Jag är så stolt. Det var nytt och jag utmanande mig på något som jag faktiskt inte är säker på , och lyckades. Nice!

Väl efter loppet andades vi ut och snicksnackade i gräset. Tiden blev 12h32min, ca 24km/h. Men cykeltiden var runt 10h45min med en snittfart på ca 28km/h, vilket känns helt OTROLIGT. Dock var fikapauserna nödvändigt och de gjorde dessutom dagen extra rolig, skulle aldrig byta bort dem :-)

Nu är det som om cykelfebern har tagit över mig igen.. och jag bara måste erkänna att jag längtar till nästa gång. Jag och cyklingen, en relation jag inte förstår mig på.

Men härligt var det.. och häftigt på samma gång. Vilken dag, vilken grej. Haha..

Jag som skulle lägga ner cyklingen. Oh well, jag ska nog försöka smälla in den lite här och var mellan ultralöpningen. Det går ni väl med på? ;)

Vätternrundan 2011. Ett minne för livet. :-)