(OBS! Här kommer en alldeles onödigt lång text om min blogghistoria.. Nej det är inte obligatoriskt att läsa ;-)
Det är helt galet egentligen. Tanken på att jag har bloggat sedan 3 år tillbaka. Lite sporadiskt våren 2009. Skrev om mina smycken och de som kommenterade var mamma och syrran. Skulle jag mot förmodan fått en kommentar av någon okänd var ju det STORT. Sedan flyttade jag till Italien och detta blev en Italien-blogg under samtliga 9 månader som jag bodde där. Det blev plötsligt en populär Italien-blogg där jag fyllde bloggen med roliga kulturella skillnader, italiensk mat och bilder på mina berg i Morbegno.
Jag tränade inte så mycket. Mest promenerade jag till jobbet 30min och tillbaka. Hade skoj. Tog aperitivo (afterwork) varannan dag, och varannan dag gick jag i butiker/ eller på favoritstället som var världens vackraste promenadstråk. Åkte ibland in till Milano och roade mig, och ja.. fick vänner för livet.
2009 blev jag också alltså bloggare ”på heltid” och roades av tanken på att andra följde mitt Italien-liv. Då kändes alla läsare så otroligt långt borta, till skillnad från nu då jag träffar nya läsare stup i kvarten.
Då var bloggen mest ett sätt för berätta för alla om vad jag sysslade med därborta hemma i Morbegno. Men så började jag ju springa nov-dec 2009 och jag kommer ihåg hur syrran frågade ”Kommer bloggen bara handla om löpning nu?!” och jag försäkrade henne om att det skulle den inte.. ”Nej, verkligen inte!” Tänk om man vetat!
Visst blev det en träningsblogg helt klart, och ganska omgående. Jag flyttade hem och började blogga på ett nätverk, och i själva flytten hängde inte alla bilder med (därmed är det många gamla inlägg utan bilder). Varför det blev en renodlad träningsblogg, eller löparblogg som man kan säga, är för att jag helt enkelt inte gjorde annat!
Jag tränade och sökte jobb. Men mest tränade jag. Livet var gött. Jag sprang långa sträckor på nolltid och löparglädjen som saknats i 3 år var hemma igen. Som bloggare började jag lära känna andra löparbloggare och de blev väl egentligen min första träningskontakt på flera år.. tidigare i livet hade jag ju tränat i löparklubb – men det var länge sen.
Jag började skriva om löpning ungefär när den riktiga boomen skedde, så jag hade nog lite bra tajming där, för på nolltid som löparbloggare var min blogg femton gånger större än när jag bodde i Italien. Det var ju kul!
(och såhär såg jag ut då, för ca 2 år sedan. Noll förändring. Har bytt mobil i alla fall).
Vad ska man säga om själva bloggandet då? Jo, jag tror att det var mest skoj första året. Kände ingen större press. Även om det knappt var någon bloggfri dag det året. Fast några stycken var det nog, till skillnad från 2011. Under andra året, 2010, tror jag att det var några enstaka dagar.. men de var också få. Kanske högst 10-14dagar utan blogginlägg på 3 år?
Det gör mig nästan mörkrädd.. Tänk vad mycket tid som gått åt!!
Men samtidigt.. det har givit så mycket
Så tillbaka till historian.
Löparblogg it is!
Skaffade mig ett heltidjobb också samtidigt som jag tränade och bloggade en massa. Tänkte att du åker väl bloggen i graven, vem vill läsa en blogg som inte uppdateras under 7h varje dag? Haha.. rätt många faktiskt!
2010 kantades av många tävlingar, mycket jobb och mycket happenings. Jag var tillbaka i Stockholm och hade svårt att hitta balans. Var mycket mer ”Fullt ös medvetslös” som person då. Tränade 10 dagar och tvingades vila. Brukade ligga utslagen hemma efter varje ”intervall”. Hade som gammal övertränad fortfarande svårt att vila. (Men jag skulle lära mig, och snart komma fram till mitt magiska recept som funkade så bra under 2011).
Sprang många marathonlopp och började träna på ultradistans! Det var häftigt, jag hittade MIN grej. Och bloggen växte därefter. Det var skoj. Men det var fortfarande en hobby-grej att blogga. Sakta men säkert tror jag dock att jag utvecklades som bloggare; om man nu kan göra det. Men jag var inte lika mycket för att skriva vissa saker impulsmässigt, och jag insåg också att det jag skriver faktiskt kan betyda saker och ting. Och det var en rolig insikt, även om jag aldrig reflekterat över den tidigare. För vem ville lyssna på mig??
Återigen, uppenbarligen många.
Snart började folk vända sig till mig med frågor. Jag hade blivit en offentlig löpare? Jag som precis börjat springa igen! Knappt hållit på ens ett år?
2010 var alltså fylld av mycket roligt, och ett av mina absoluta mest smärtfria år. Allt rullade på perfekt. Jobbet, träningen och livet. Jag köpte en lägenhet och jag lärde känna massor med nya roliga vänner och exempelvis Sommartåget var fött. 2010 var ett guldår. Som Miranda och som löparbloggare ;) Jag skuttade på de flesta bilder och bilden nedan visade en typisk ”Miranda-pose”.
..och bloggandet under 2011 då?
Jo. Inte en enda dag gick denna blogg fri från mina texter. Okej. Thats scary I know. Men det är sant. Så mycket (bullshit?) som jag lyckats pränta ner. Galet. Jag vill inte ens veta hur många inlägg jag snittade om dagen förra året ;) Förhoppningsvis färre än antal kilometer…
Men under 2011 blev det verkligen en livsstil. Jag och bloggen lika med sant. Helt plötsligt var det mer än en hobby. Det blev ett sätt att nå ut till människor. Skapa event. Föreläsa. Hjälpa till; svara på frågor, inspirera och stötta. Ett sätt att synas också. Helt plötsligt var jag Miranda ”hon som springer långt” och helt plötsligt kan massa löpare mitt namn när jag dyker upp på något löparrangemang. Både läskigt och sjukt smickrande på samma gång.
Det är kul och det peppar. Och 2011 är ju precis avverkat så ni vet ju helt klart redan vad som hände.
.. och bloggandet i sig reflekterar jag aldrig över längre. Visst, det tar verkligen mycket tid, men med tanke på vad jag har fått ut av det (vänner, inspiration, sjukt mycket pepp, möjligheter, event, reflektion m.m.) så är det verkligen värt det. Visst skulle jag inte förlika mig med tanken på att ”blogga jämt” men absolut länge till.
Jag ska inte ljuga, det är en tidskrävande hobby. Speciellt när man inte på något vis har det som yrke eller extraknäck. Men jag antar att jag är en människa ”av många ord” och jag behöver få prata av mig. Både IRL och via nätet. Jag ÄSKAR att få prata av mig, att inspireras av era kommentarer och att få berätta om de roliga sakerna som jag upplever. Få uppleva roliga saker och sedan få återberätta dem gör att jag upplever dem återigen.
Så länge jag tycker det är roligt kommer jag fortsätta blogga. Helt klart. Och så länge ni orkar läsa också haha. När läsarantalet går ner till noll får jag väl acceptera att ni har tröttnat på mitt ordbabbel men tills dess fortsätter vi.
Och hur ska vi fortsätta då?
Jo jag tänker fortsätta att skriva vad jag känner. Här är det inte alltid uppåt. Visst är det mycket uppåt, mycket glädje, mycket EXTREM glädje och många endorfiner – det är sådan jag är. Men när det är neråt trappan går så skriver jag om det också. Jag är ärlig i min blogg.. och oftast positivt lagd. Är jag dock negativ någon dag så hamnar det här med ;) Men så är det ju med alla människor, skillnader är bara att allt hamnar på pränt här..
Summa kardemumma. Det har varit 3 roliga bloggår. Eller alltså. Det har varit 3 roliga år.
Från en liten smyckesblogg till en Italien-blogg, till en ”tillbaka till träningen”-blogg för att bli en renodlad tränings/löpar/inspirationsblogg? Gud vet vad jag sysslar med. Men framåt har det gått och större har det blivit. Nu är vi ju en av de stora träningsbloggarna i Sverige i alla fall och det är ju sjukt roligt.
Så med andra ord ska jag avsluta den här texten, för nu börjar vi snart på ett fjärde år. Så jag måste spara några ord så jag har några kvar till senare.
Mot ännu mer bloggande kära vänner och GOD MÅNDAG PÅ ER!
Grattis på födelsebloggdagen, här i Finland gillar vi din blogg också!
Din blogg är den jag läser mest eftersom den är så himla bra!! Du är en förebild för mig :-)
Gratulerer! :)
Där ser man! När får jag tårta? Smörgåstårta tack!
Grattis grattis :) Kul när det inte riktigt blir som det var tänkt men att det ändå blev jäkligt bra!
Hej!
Hoppas verkligen du fortsätter att blogga. Du och din blogg är en källa till inspiration för mig som nybliven löparnörd. Springer inte långt och inte särskilt fort heller, men jag har satt upp egna mål som jag ska ge järnet för att försöka uppnå.
/Kicki