Galet egentligen, förr ryckte jag inte ens på axlarna när jag sprang 5 mil. En vanlig helgrunda liksom.

Crazy. Nu vill jag inget annat, och orkesmässigt så finns ju kondisen kvar för ultra. Och knät repar sig ju för varje dag som går. Jag tror stenhårt på att jag är på god väg att bli riktigt bra.

Just nu tänker jag bara på att försöka klara av riktigt lång distans igen. Fortsätta vara stark och kombinera löpningen med spinning/cykling, lite simning och styrketräningen förstås.

Jag har ett nytt litet ”mål”.

Min bästa Suss vill sätta nytt distansrekord i påsk. Vi sprang ju 57km dag 2 under vår löpning från Stockholm till Gränna, och denna distans vill hon knäcka. Tillsammans med bästa Kaja och Lisa i Jönköping. Och Duracell förstås.. och JÄKLAR vad jag ska vara med. 

Det känns hyfsat rimligt nu när jag börjar repa mig i knät. Jag vill så gärna med och pusha mina kära vänner till nya distanser, jag gör vad som helst för att få vara med och peppa dem! :)

Åhhh… nu börjar jag liksom drömma om asfalt med Vättern i bakgrunden….