Hejsan allihopa. Jag hoppas inte Erik J tar illa upp att jag publicerar hans kommentar på bloggen. Men jag kände för att svara som ett inlägg :-)
Hej Miranda! Tycker om att läsa din blogg, men har en sak att säga dig. Jag börjar förstå att du alltid hittar undanflykter/anledningar till att inte ge allt i någon tävling. Jag saknar tävlingsinstinkten där du bara vill ge allt och kicka ass. Snälla spring inte alltid med din superwomandräkt, eller ladda för ett annat lopp, eller bara springa för att det är nice. Snälla försök bli så bra som möjligt, sånt som motiverar mig :) kör hårt
Det här är en helt legitim fråga. Även om det första man känner är ”vadå undanflykter?” ;)
(Här kommer ett mycket långt svar…)
Men visst. Helt klockren fråga. En fråga jag har ställt mig själv flera gånger. VARFÖR hittar jag inte tävlingsmotivationen just nu? Varför är det roligare att lulla runt i Superwomandräkt för? Ligga på ”halvfart” när jag faktiskt ärligt är i grym form. Grym form brukar ju innebära grym motivation på tävlingar?! Jag har ju alltid älskat att tävla!
Svaret är att jag vet inte.
Jag tror däremot att det kan bero på flera saker. Dels så pressade jag mig ganska hårt i våras med många tävlingar. Många tävlingar jag satsade på. För många (?) tävlingar jag satsade på. Brände lite mycket tävlingsskalle vad vet jag.
Sedan är min avsaknad av tävlingsmotivation inför Berlin öven det uppenbara att jag inte vill springa asfalt. Mitt knä tenderar att säga hej ibland och ge mig stresshjärta, och någonstans så tror jag indirekt att jag har viss ångest över att utsätta mitt högerknä för 42km hamrande. Även om det höll på Jubileumsmaran. Även om jag gjort många 40-50km-lopp i sommar. Jag är rädd helt enkelt. Jag vet NU att jag kan skada mig. Jag vill inte för något i världen hamna i rehabträsket med 15km löpning i veckan igen. Det fixar jag inte! Löpning är mitt mest kära liksom. Jag ÄR löpning och VILL VARA löpning. Jag har dessutom inte ”råd” som coach, och med alla träningsevent framför mig. Jag är helt enkelt strategisk. Men också rädd. Jag kan ärligt säga att jag övervägt ett antal gånger att helt enkelt skita i Berlin. Jag är livrädd. Ibland är det jobbigt att ha alla (än dock fantastiska) människor runtomkring en som följer ens träning. Det är awsome oftast, men ibland är det tufft att liksom behöva stå till svars jämt. Jag är fortfarande idag (!) en aning sugen på att helt enkelt skita i att åka till Berlin. Ärligt. 2000kr i sjön men jag slipper oroa mig över knät.
Sedan tror jag tävlingsskallen har bytits ut lite grann mot en äventyrsskalle eller upplevelseskalle. Jag vill springa långt, riktigt långt igen. Jag har aldrig varit en milen-tjej. Det är inte min grej, jag vill ju springa på nya platser. Denna nya bergslöparglädje har ytterligare spätt på det hela. Visst kan jag springa på max till kollaps – men tänk om jag ännu hellre hade sprungit 15mil i vacker natur än 15mil på en 545m-bana? Nej. Jag vill inte bli bra på bana längre. Jag vill inte ens försöka. Jag vill uppleva löparlivet i löparskor i vacker miljö. Med ett leende. För mig innebär det att inte ligga på max.
Jag kommer ihåg en liknande kommentar under 2010 förresen. Det var också en kort period av sämre tävlingsvilja. Då kom kommentarer om ”undanflykter” och bortförklaringar. Alla tävlingar man hittils sprungit som rabiat på max liksom glömdes bort. För att man hade en sämre period.
En annan anledning är helt enkelt att jag har mycket på gång i livet. Det går inte att undvika att nämna. Javisst, jag har suveränt roligt och jag älskar mitt liv. Men jag kastade omkull mig själv lite nu när jag helt plötsligt har ruskigt mycket att göra. Jag fixar/jobbar/ordnar all min tid. Jag jobbar. Jag pluggar. Jag tränar. Jag ”är” extremt sällan. Jag gör 200% samtidigt. Jag har aldrig varit såhär uppbokad någonsin tidigare i ärlighetens namn. Jag har alltid lyckats mosa in kompisar i schemat, men har på senaste tiden knappt hunnit så långt. Jag måste verkligen hantera min tid på ett helt nytt sätt. Det ger mycket energi, men det tar mycket energi. I våras och förra året hade jag endast ett heltidsjobb (och bloggen) att sköta, men en träning att verkigen pressa mig på. Det var det liksom. Nu bränner jag mycket mental kraft på idéer och annat, jobbet, studierna, projekten, coachingen osv. Tack gode gud att jag inte har familj.
Så jag vet inte. Undanflykter? Kanske. Analys? Kanske.
Jag tror också att tävlingsmotivationen kommer och går. Ni som är med här vet att jag kan springa tills jag stupar ibland, men jag är bara inte DÄR just nu. Det förbryllar mig som sagt, men kanske är det inte helt omöjligt att förstå. Om man håller på och springer länge och många år så kommer helt enkelt ”sämre år”. Jag har redan hur många marathon som helst i bagaget. Sprungit 800mil sen jan 2010. Ruskigt många kilometer. På tävling och på träning. Been there, done that. Det blir inte samma spännande utmaning som första gången man sprang marathon. Och jag tänker fortsätta tills jag dör. Knappast kan jag väl kräva att varje år ska innebära bättre resultat än året innan, saker och ting ändras osv. Liksom allt så går det upp och ner lite grann.
Jag är och kommer alltid vara en kvantitetsmänniska också. Jag vill inte bara ha 1-2 lopp att ladda för per år. Jag gör hellre 35 och håller för det. Jag springer hellre 10 st marathon och har roligt än 1 på maxfart. I ärlighetens namn. Sådan är jag. Det är det jag känner för.
Om det inte motiverar människor så är jag ledsen, men jag lever och springer för min skull. Det som jag känner för att göra är det jag gör. Det är så viktigt. För att börjar man göra saker för andras skull så kommer man alltid tappa motivationen. Jag är den jag är och bloggen är den jag är. Man ska brinna för SITT mål. Ingen annan kommer springa uppför berget åt dig liksom. Jag hoppas innerligt ni får inspiration ändå och hänger med på resan. Oavsett maxat Berlin Marathon eller inte.
Vem vet. Jag kanske skiter i Berlin. Just nu känns Roslagsleden på 8mil ungefär tretton tusen gånger mer intressant….
Okej. Det var kvällens långa svar. Dags att jobba lite :-)
Jag tror också det är så att tävlingsmotivationen kommer och går, det är nog naturligt – och när den inte finns tror jag att det är lika bra att göra som du gör, följ magkänslan och ha roligt; tävlingsinstinkten kommer nog alltid tillbaka förr eller senare. Ombyte är nyttigt även när det gäller tävlande, en paus gör det roligare när man väl känner för det igen. Tycker du kan skita i Berlin med gott samvete och köra Roslagsled istället!
Hejsan Elna! Tack för din kommentar! Haha och du kanske har rätt.. fan, kasta upp och ner på nästa helg. Berlin mot Roslagsled.. låter frestande verkligen :-)
Amen.
Tack Linda :-)
Äh, spring hur du vill och får du lust att pressa dig någon dag gör det, annars springa ska ju vara kul så varför pressa sig om man inte har lust? bättre att älska springa hela livet än att pressa sig och tröttna!
Amen :-)
Ett mycket bra inlägg Miranda! Motivation kommer och går, som mycket annat i livet.
Gör det som DU tycker bäst om, som du skriver (och sim sammanfattar hela inlägget) du lever och springer för din skull! Det är det viktigaste oavsett om du lullar igenom ett lopp eller siktar ned dig i terrängen, det är just allt detta, variationen som jag gillar med din blogg och som inspirerar och peppar! Fortsätt vara du:)
Hejsan Helena! Tack så otroligt mycket för din fina kommentar :-)
Ditt svar är såååå klockrent! Bara för att jag är så tävlingsmotiverad för tillfället så vill jag att alla ska vara det :). Fick ett ärligt svar och kanske var det därför jag skrev som jag gjorde (undermedvetet), för att få ut ett så väl uttryckt svar (inte för att du annars inte är ärlig eller bra på att uttrycka dig). Tack för din blogg, den är helt underbar, klart den bästa inom ämnet :). Du är så mogen att man kan bara imponeras. Fortsätt att motivera mig och alla andra läsare som du gör med din blogg. Om tävlingsmotivationen kommer igen så gör den, annars spelar det ingen som helst roll, viktigast är ändå glädjen. Nästan så man blir avundsjuk. Sov gott :)
Hejsan Erik! Haha härligt svar även från ditt håll. Jag tackar och bockar, så roligt att du uppskattar bloggen!! Som med allt annat så är det magkänslan det handlar om, för ett halvår lät det annorlunda :-) Det är det som är spännande med livet, som min vän Anders sa ”Underbara framtid, allt är ännu ogjort”. Just nu är det äventyr som lockar framför maxpuls :-)
…och du är ju rätt snabb omotiverad också:)
Tack :-)
Modigt att svara öppet tycker jag. Och för mig (som är både gammal och klok!) är det du säger helt självklart. Låt ingen annan än du själv ställa krav på dig (och var snäll mot dig själv).
Tack Jenny, fast du är knappast gammal kvinna :-) Helt rätt.. låt ingen annan ställa krav (förutom Miranda i ditt fall förstås), men målet är ditt. Det är det det handlar om. Man ska vilja sitt mål. Ingen annan springer åt en. Åh vad kul att arbeta med dig! :-)
Bästa coach, jag blev lite tårögd. Raka ärliga nakna svar ger mig gåshud. Jag motiveras och imponeras minst lika mycket av styrkan i dina inlägg likt det här som av fantastiska tider och distanser. Jag tycker dessutom det är häftigt att följa den förvandling du gjort det här året, från asfaltsnötare till bergsget eller vad är det du kallar dig;) För övrigt är jag oerhört glad att du börjat coacha. Stor kram
Bästa bästa Louise. Vet inte vad jag ska säga, du är för fin bara :-) Tack så jättemycket. Det är så roligt att jobba med dig, och nu håller jag tummarna för dig. Du kommer rocka nästa vecka.. ska bli spännadne :-) Tack återigen! Kram!
Jag är ganska ny på löpning, bara sprungit 3 lopp, men visst är det väl ganska vanligt att hjärnan undermedvetet försöker snirkla sig ur lopp man anmält sig till? Smärtor i gamla skador dagar innan lopp verkar vara vanligt för att sedan inte kännas alls när det kommer till kritan. Även en del mentala tvivel brukar höra till för mig. Är du säker på att du inte har lite tävlingsnerver just nu bara? Tycker att det liknar dina tvivel inför jubileumsmaran.
Hej Christoffer! Nja.. alltså det är olika. När jag satsar på diverse lopp så brukar jag mer knappt kunna sitta still inför. Jag räknar oftast ner dagarna som en galning, ofast alltså. Iår har det liksom fallit bort lite, och det är ovanligt för min del. Angående jubileumsmaran så var det aldrig tänkt som en satsning, utan jag tvekade pga knät in i det sista, jag körde ju 3e helger i rad med distanser 40-45km, vilket orkesmässigt aldrig är någon fara, men jag måste tänka på att jag precis kommit tillbaka fr skada. Så det var ganska olika ändå :-)
Jag kanner igen den radslan. Jag var skadad forra vintern och det var det varsta jag varit med om. Lovade mig sjalv att jag skulle bli nojd bara jag kunde springa 10-20k pass igen – oavsett hastighet. Men nar jag kunde det kunde jag ju inte lata bli att anmala mig till Stockholm halvmarathon ocksa. Det ar ju bara nagot speciellt med tavlingar! :-) Men 6k in i loppet visste jag att det har kommer inte att ga. Efter 11k brot jag. Jag ar fortfarande osaker pa om det var paranioa eller om det verkligen gjorde sa ont, men jag vet bara att inget PB i varlden ar vart att sedan inte kunna springa alls pa ett halvar. Lyssna pa din kropp – ingen annan gor det! ;-)
Fortsätt att springa för att du älskar det
fortsätt att inspirera för att vi älskar det :)
Go coach!
Beundrar dig som människa och löpare men maxmongo??
Hello There. I found your blog using msn. This is a very well written article. I’ll be sure to bookmark it and return to read more of your useful information. Thanks for the post. I’ll definitely comeback.
Jag skulle helt tappa motivationen om jag bara sprang långa långsamma träningspass, då kan du ju lika gärna promenera, då är ju skaderisken också mindre.
De som sysslar med tävlingsgång håller 4:25/km på 50km!
Tänk på att löpning innebär farter på 4:00/km eller snabbare, annars är det jogging
Prova 10x400m på 62-65 med 45s vila