Nejdå. Såklart jag inte gör! :-) hihi. Lurade!!

Tvärtom förstås, och här kommer en lång text för den som pallar.

Jag är ju en sådan där positiv person. Ni vet. Och visst är det i sig positivt, men då får man även akta sig för att vara överpositiv. Farligt, men jag tror ärligt att stukningen löser sig. Jag kommer vara ruskigt aktsam och lyhörd. Augusti ut kommer jag inte lubba runt massa terräng, utan fokusera på att bygga styrka. Rehaben kommer jag fortsätta med i all evighet (läs: livet ut) så jag alltid kan springa i fjäll och terräng utan att oroa mig. Jag kommer göra allt för att inte dra upp stukningen igen. Förstår att en liten extra vrickning kommer att förlänga läkningsprocessen oerhört. Men som sagt, lite lättare löppass och två enkla joggmilar (Norrköpings Stadlopp och Midnattsloppet i Superwoman-outfit) i helgen bör alltså inte vara i farozonen. Jag tänkte mest jogga och göra high-five med barnen. Stödtejpad förstås. Och veckan därpå är den enda veckan i höst utan vare sig lopp eller event, så där ska jag vara mitt tråkigaste löparjag och låta stukningen få vila deluxe. Tur att jag ska köra en del personlig löparcoaching så fokus ligger på andras löpning, och inte min egen ;)

Jag har visserligen en del Ursviks-terräng att löpa framöver därefter, men jag är verkligen inte oroad. Miranda Positiv Kvist är ju ändå jag. Stukningen är inte lika brutal som senast, och då löpte jag trots allt Kilian Classik veckan därpå.

Visst, det är inte optimalt. Det vet jag. Men det är som det är.

Tur i oturen (?) är att jag faktiskt ska börja formtoppa inför ett asfaltslopp ju. Utan gegga och rötter. Inte vilket som helst heller. Jag har nästan glömt (läs: förträngt) Berlin Marathon i slutet av september.

Jag är nervös. Jag vet ju inte riktigt var jag har formen. Långloppen har ju gjorts (6 veckor och 5 långpass på 45km, 40km, 45km, 47km och 43km..), men desto färre kvalitativa pass i marathonfart. Inte riktigt som vårens alla tävlingar när jag hade massa snabbhet i kroppen, 42min på milen känns långt borta ;)

Men det är okej. Och meningen lite grann. Start september så är det fullt fokus på formtopp. Augusti ut blir det styrka, återhämtning, rehab och boost för knopp och kropp. Augusti blir ändå lite kaos med att jobba heltid, plugga halvtid, har en hel del coachingtimmar att göra (jippi!) och ett event att rodda. Hihi. Helt optimalt med minskad träningsmängd…

September kommer innebära några nyckelpass, en drös kvalitet och en förhoppningsvis optimerad uppladdning. Så att jag är TÄVLINGSJAG på tävlingsdagen. Sedan dess måste jag även hitta vinnarskallen som tror på sub 3.20 för att hon gick och lade sig i lördags. Men men. Det kommer… Jag ska göra mitt bästa :-)

4.40fart i 42km liksom.. höhö. Inte alls så farligt (läs: HJÄLP!!! :-O ).

Laddad inför förra årets marathonsatsning.