Okej. Hoppas ni andra haft en bra morgon i alla fall. Själv är jag på väg till jobbet. Precis som jag nämnde i inlägget tidigare så fick jag helt enkelt ta tag i saken kring min vänsterfot när typ hela foten var röd och svullen igår. Kändes dock lite larvigt att ringa Vårdcentralen för en tå. Jag som aldrig går dit, visste knappt hur man skulle göra.

Hursomhelst. Jag kan börja med det positiva och det är att jag i alla fall inte har överdrivit mitt gnäll angående tån. Jag har nog pratat lite i underkant om min vänstertå nästan. Eller som doktorn beskrev det ”Miranda, vi brukar inte ta hand om tår på akuttider – men jättebra att du kom hit!” (Min reaktion inombords..amputera?!)

Jag kan ju dra bakgrunden. Jag hade ett sjukt bra år 2011 med i snitt ca en mil löpning om dagen (ja, i ett helt år) och typ noll fotproblem (alla andra hade jämt problem med fötterna, stackars dem liksom…) 100km-lopp resulterade i typ en blåsa. Nada mas. Likaså Bislett 24h. Två blåsor för 15mil. Bortskämd värre.

Sedan i år. Ja men vad tusan. Jag har ju sjukt mycket krämpor?! (Nu får jag äta upp att jag ”aldrig har problem med fötterna?”). Om jag inte har ont i knät så har jag ett skavsår på insida lår så jag får cykla massa mil ståendes. Eller blåsor/skav under foten så jag gråter av smärta när jag värmer upp inför lopp (visserligen lyckades jag persa ändå..).. eller ja. En vänstertå som är så ruskigt inflammerad att jag måste tillkalla experthjälp! Mitt egna kirurgiska hobby-ingrepp igår gjorde verkligen INTE susen kan jag erkänna (rekommenderas EJ!). Shit så man lär sig saker. Jag ska då ALDRIG vänta innan jag tar hjälp nu. Jag ska börja boka medicinsk fotvård stup i kvarten…

Kanske hade medicinsk fotvård räddat mig denna gång, för det var ju inte endast Hedebyloppet som var problemet med vänstertån. Nej den har varit min ovän i många veckor. Intervaller är inte bara jobbiga ska jag meddela, nej fötterna säger liksom upp sig också. Analysen är verkligen att fart dödar tårna. Ultra dödar ju inte alls..

.. hursom. Med andra ord har jag haft NOLL respekt för fotproblem. Det var dit jag ville komma med bakgrunden. Tills nu då. Nu har jag massor av respekt.

Var var jag??

Nej men. Jag uppehåller alltså en läkare och en sjuksköterska under akuttid för min tås skull. Känns ju löjligt värre (dock sa de att jag skulle få vänta om det kom någon annan med värre besvär). Sedan när bedövningssprutan åkte fram så började jag kallsvettas och sjuksköterskan fick prata lugnande med mig så jag inte skulle hyperventilera som en tok. (Visst är det sjukt det där. När folk springer intervaller och -inte får luft- är det jag som säger ”Lugn lugn, andas, andas, det är inte farligt” och ja, nu var det precis samma scenario, fast ändå inte. För övrigt är intervaller en piece of cake i jämförelse med en bedövningsspruta i en inflammerad nerv i tån, bara så ni vet).

Sedan ska ni inte få alla detaljer. Ni lär ju sluta läsa bloggen då. Men det var varken vackert, behagligt eller trevligt. Snarare massa ångest, tårar och smärta. Men jag lever i alla fall ;)

De sa ingenting om när jag fick springa igen. Kanske för att jag inte frågade. Jag ville inte ha något jobbigt svar. Smart va. Hehe. Eller inte. Men på måndag blir det återbesök.

Så vi får se vad som händer. Tån sitter kvar i alla fall. Än så länge….