Hejsan bästa lirare!
Som ni vet så är jag ju en bergsget just nu, men framför mig ligger ändå Berlin Marathon. THE asfaltsmarathon.
Liksom livet förändras, förändras även mål och visioner. Dock anmäler man sig ju till nästa års mål och visioner långt innan man förändrar dem. Alltså. Jag anmälde mig ju till Berlin Marathon för ett år sedan, och hade INGEN ANING OM att jag skulle få löparknä efter 24h-tävlingen, knappt få springa långt, börja älska intervaller, sätta nya PBn på korta distanser, falla för trailen, och sedan bli en bergsget…
Ja. Och börja frukta asfalt också.
Men men. Jag fruktar inte asfalt längre. Men jag har verkligen insett hur mycket bättre terrängen är mot stackars knän och fötter.
I alla fall. Nu stundar ändå ett Berlin Marathon. Platta, platta asfaltsmara. Jordens höjdpunkt förra året när jag kvalade till New York Marathon.
Peppa, peppa, peppa!
Iår känner jag mig halvtaggad. Eller ja, ganska otaggad. Men efter helgens asfaltslöpande så blev jag helt klart lite mer taggad. Jag vet att jag har en snabbhet och styrka i benen som jag inte hade förra året. Jag har ett helt annat tryck i skorna nu.
Så nu är det dags att plocka fram vinnarskallen och mjölksyran. Börja springa snabba pass. Börja tro på ett marathon i 4.40tempo. Vara redo att hamra asfalt på riktigt. Tjejmilen och Kistaloppet kommer bli bra snabbdistanspass, frågan är om jag ska gå för fullt på någon av dem. Ursvik All In kommer bli ett bra långpass.
I övrigt kommer jag göra precis som jag alltid gör. Lägga schema. Inte springa lull-lull-mil i onödan. Träna hårt när jag ska träna hårt. Träna lugnt när jag ska träna lugnt. Vila däremellan. Tagga till. Köpa nya lätta löparskor. Asics DS Trainers som vanligt. Och dressa upp mig i en snygg tävlingsdräkt. Booosta egot lite. Jag kan, jag kan, jag kan.
Fast ibland tänker jag; sub 3.20.. shit va snabbt. Men så tänker jag också att det är väl tametusan bara att försöka. Jag får väl lyssna på mig själv, senast igår motiverade jag varför man ska försöka.
4.40fart liksom. No big deal. Men det kommer göra ont ;)
Det är klart att det kommer göra ont. Men annars hade det ju inte varit någon poäng med att göra det.
Hahaha… smärta är en förhöjd form av njutning ;) ;)
Du fixar det lätt!
Klarade jag det, så klarar du det! Jag kommer så väl ihåg när du sprang Berlin förra året och jag var så sjukt impad! Du inspirerade mig till att våga jag med! :-)