Jajamen. Det är precis vad jag funderar på.
Värsta måndagsbomben i bloggen liksom.
WHY?
Jo. Jag ger er bakgrunden.
Som de flesta vet så sprang jag löjligt mycket under 2011. Kanske inte löjligt mycket, men mycket, många äventyr och många långa lopp. Och prioriterade bort alternativ träning och styrka. Helt idiotiskt men sant, och jag led inte av det (trodde jag). För jag menar, jag kunde ju ändå springa precis hur länge som helst ändå…
Efter Bislett 24-tävlingen så dök Luciatåget upp i vintras och jag fick något så in i hel**** ont i högerknä. Aldrig har jag varit skadad innan, och jag fattade ingenting. ”Kan jag få ont??” Typ.
Men det kan jag. Och inte gick det över för att jag nästan helvilade i december (bara en prestation i sig…). Det var ju inte avhållsamhet som var lösningen, utan styrka och rehab. Löparknä var domen. Det tog många veckor för mig att inse att jag var tvungen att börja om från nästan noll ett tag. Första veckan av året blev det ändå nästan 12mil (eftersom jag vägrade inse faktum och sprang med smärta), innan jag bröt ihop, tog mitt förnuft till fånga och gick på 0-till-3mila-veckor. Blandat med naprapatbesök hos Specialistgruppen, spinningpass och massor av styrketräning/rehabträning. Japp, även jag kunde skada mig, insåg jag.
…och sedan dess har det gått framåt i alla fall. Eftersom jag var tvungen att slopa all distans så fanns det krut och vilja för kvalitet de få 2-3 gångerna i veckan som jag sprang. Så bieffekten är att jag är snabbare än någonsin. Jag lärde känna min kropp/knä och lärde mig hur mycker jag vågade pressa för varje vecka. Sakta, sakta, men framsteg, framsteg.
Jag förälskade mig ganska rejält i styrketräningen också och kommer aldrig släppa den, utan har verkligen förstått vikten av den, och framförallt känt av dess positiva effekter. Jag har en helt annat kapacitet vad gäller att hålla upp kroppen, höften och trycka på muskulärt i löparspåret nu. Även spinning gick och blev (chockerande nog) ett pass jag längtade efter, och likaså cyklingen ger mig väldigt mycket.
MEN.
Som ni vet så går det ju absolut inte att jämföra med löpning. Ni vet ju att jag brinner för löpning, lever för löpning och i stort sett skulle vilja springa varenda timma som finns… jag kan ju inte tänka mig en bättre semestervecka än den man gör springandes liksom…
Mina mål, drömmar och framtidsvisioner inkluderar ju liksom löpning. Kalla mig besatt, men I don’t care. Det finns väldigt få saker som gör mig lika lycklig som löpningen gör mig, helt ärligt alltså (och det är förstås min familj och vänner, om ni undrade).
Nu när jag äntligen springer mer, och slipper vara eftertänksam inför varje pass. Slipper vara osäker, kommer knät att kännas av? Nu när jag aldrig har ont längre. När jag kan släppa upp distansen mer, och springa även pass bara ”för njutnings skull”, det är då jag inser ytterligare hur viktigt det är för mig. Vårkanten har liksom varit väldigt tuff, och det är fortfarande tufft. Att inte kunna hoppa på alla tåg, alla långpass, inte kunna vara ute hela dagarna och kuta.. osv.
Men jag har ändå fått springa väldigt mycket och är tillfreds med det, och jag vet att det går framåt för varje dag. Dessutom är jag i mitt livs form, och bara det är ju fantastiskt kul. Allroundtränad och stark, snabb och uthållig.
Så summa kardemumma?
Jo. Jag har haft lite ångest inför Stockholm Marathon.. och då menar jag inte prestationsångest, absolut inte. Jag vet vad jag kan och jag är ganska säker på att jag är god för nytt personbästa, dvs sub 3.21.59 OM mitt knä håller.
…och det är där det kniper. Jag lägger sommarplaner och tänker ”måtte bara inte knät balla ur på Stockholm Marathon”, eller ”bara jag får Stockholm Marathon överstökat utan att skada mig”. Jag vet att jag har skrivit att det ”får bära eller brista” men jag inser att det inte är värt det. Igår när jag sprang i skogen och var alldeles lyrisk över att få springa runt just i skogen, så insåg jag verkligen att det INTE är värt det. Ett nytt PB på marathon är inte värt att ens riskera knä-ont.
Nu måhända kanske inte det skulle ske heller. Jag har ju varit uppe på marathondistans sedan rehaben startade.. men det är ju precis så som jag övertygar mig om att ”det går”. Argumenten för att köra liksom. Det är tufft att bestrida dem. Jag är i grym form och jag tror jag skulle fixa PB – ska jag verkligen missa denna chansen??
Men så. Ja. Tamefan.
Jag kommer aldrig kunna skita i satsningen om jag ligger bra till vid 30km och knät börjar smärta. Då kommer jag köra hela vägen in i mål ändå. Jag vet hur jag funkar. Och så sitter jag där och kan inte springa resten av juni (eller sommaren).
Och det är dit jag inte vill komma. Alltså över gränsen. Få ont igen. Då har jag verkligen misslyckats liksom.
Jag tror nästan att jag har övertygat mig om att inte riskera det med andra ord. ”Missa chansen”.
Men det tar mig verkligen emot ändå. Jag har någon typ av (läskig) kärleksrelation till Stockholm Marathon. Det var här jag första gången sprang de där 42 kilometerna och gick in i väggen vid 30km och famlade i dimma sista 12km. Det var här jag upptäckte löparfesten.. Stockholm Marathon är en fest…
Men. Jag kan ju inte nödvändigvis riskera knäont för att jag är så kär i Stockholm Marathon. Jag har ju egentligen aldrig heller gjort värsta superloppet här ändå (2006 – 3.56, 2010 – 3.47 och 2011 – 3.28), förra året gick bra, men det gick ju ännu bättre i Berlin.
Så varför håller jag kvar vid att jag ”måste satsa” när mycket talar för att låta bli.
Intressant det där.
Dock så börjar jag alltså inse faktum. Ändra mig. Fundera om. Banga?
Nej inte banga. Det finns ingenting som heter banga i löparvärlden. Det heter att vara smart. Smart nog att kunna köra hårt hela sommaren istället, fokusera på snabbheten, utvecklas, njuta av löpningen och definitivt bli en ännu bättre löpare. Än ett ruttet asfaltsmarathon. Det är det ju inte värt.
Så ni hör.
Man lär sig varje dag liksom.
(Och nu kanske det finns några som tycker jag överdriver mina känslostormar kring detta, men det bryr jag mig inte om, det här ÄR en känslig puck för mig, och det har behövts analyseras i många timmar…).
Så nu står jag inför ett val.
Att avstå helt är ju inte aktuellt, utan halva vill jag i alla fall springa. Så eventuellt så kör jag en tuff halvmara (för det har jag ju gjort i vår, och det är ju inga problem), och går resten, alternativt hoppar av. Kan man ens göra så?? Frågade jag Rubin när han föreslog det.. hehe i min värld så fullföljer man ju (kolla, en helt ny värld för mig alltså det här), ELLER så klär jag upp mig i värsta maskeraddräkten och går/springer om vartannat. Dock blir det ju fulla distansen, men med gång inkluderat så bör det väl inte vara några direkta problem.
SÅ.
Det är såhär vi känner idag alltså.
Värsta big deal för mig.
Det var morgonens roman.
God måndag! :-)
Edit: Psssssst!
Om jag inte var nog tydlig så är det alltså asfaltsdistansen som oroar mig, och absolut inte tempot. Jag får förslag om att peppa någon igenom maran på 4h. Detta gör jag gärna ”i vanliga fall”., men som det är just nu så är det just det jag inte kommer göra. OM jag ska utsätta mina knän för 42km asfalt så ska jag satsa. Annars blir det ännu mer onödigt att köra 42km asfalt och riskera bekymmer liksom, om ni förstår vad jag menar :-) Ska jag köra 42km asfalt så ska jag gå för PB, annars får det liksom vara..
Du är klok du!
Mvh Peter
Tack Peter!!
Om du vill göra ett försök att springa ordentligt så kan jag möta upp dig efter 2 mil och om du har känning i knäet då så sliter jag dig av banan.. Trots all din styrketräning så är jag nog fortfarande lite starkare än dig.. ;-)
Haha.. problemet är typ att jag måste hoppa av efter halva även om jag inte har känningar.. och ja, då måste man vara väldigt stark för att få av mig om jag inte vill ;) Men jag ska verkligen bestämma mig innan jag startar, det är nog bäst :-)
Inte lätt när man brinner så för något!
Men visst vill man hålla långsiktigt och därmed prioritera att vara rädd om sig och det som står på spel är hela din sommars- löpning?!
Ta hand om dig! DU är ju grym!
Tack Em för kommentaren, du är också grym :-)
Känns som jag skrivit det här inlägget själv!! Vi är ju lite i samma båt, med knät och allt. Jag har ett New York marathon i november som jag vägrar att missa, och med två löparknän av tre möjliga på sthlm marathon känns det minst sagt lite scary…
Jag kan precis som du inte jogga runt och kolla på utsikten, det går inte. Därför ska jag springa med min man som bromsklots. Det lär gå ca 40 min långsammare än vad jag har kapacitet för. Jag hoppas det ska räcka för att inte riva upp något elände. Det är min plan. Vilken plan du än bestämmer dig för är jag övertygad om att den är klok och tillåter dig springa i skogen hela sommaren! Lycka till!
Hej Anna! Jo jag följer hela din löparknä-historia förstås! Och gläds med att du också kan springa ganska hyfsat långa distanser igen med tanke på att du var nere på riktigt låga (mycket lägre än mig) distanser där efter maran förra året.
För mig är frågan om det ens är värt att liksom utsätta kroppen för distansen överhuvutaget.. visst dödar farten, men det blir likväl 42km asfalt liksom.. Hmm.. så himla svårt. Så för min del är det väl egentligen inte bromskloss som gäller, mer att bestämma sig för halva typ. Alternativt gång/löp. Jag säger som du, oavsett vad du bestämmer dig för så hoppas jag att det löser sig på bästa sätt!
Du kan ju alltid efterlysa någon som ska springa runt på säg 4-5 timmar och vill ha lite drag- och pepphjälp. Då kan du ju springa i ett (för dig) lugnt tempo, få hjälpa någon annan, få ett bra långpass och ändå fullfölja. Det är troligtvis vad jag hade gjort :)
Hej Johanna! Jovisst kan jag de, eller bara springa runt på 4h själv… men det blir ju liksom ännu mer onödigt att utsätta knät för 42km asfalt om jag inte ens satsar.. Nej det är ännu mindre värt liksom
Förstås, jag tänkte bara att farten skulle slita mer än distansen, men så är det förstås inte i ditt fall.
Så här skulle jag tänka: om jag bara kan tänka mig att springa ett halvt maraton (med känning eller ej), så ställer jag inte upp i en tävling som gäller ett helt maraton. Men vill du satsa, för knät kan faktiskt hålla, nu och i framtiden, så gör du det! Då du kan fundera på att inte alls delta, så är du också tillräckligt stark psykiskt för att hoppa av ifall knät börjar göra ont. Fastän det endast skulle vara 1 km kvar till mål. Hur du än gör, acceptera ditt beslut! Det kommer fler tävlingar!
Helt rätt!
Lyssna på kroppen!
Tack Lina!
Så klok du är redan Miranda, vad ska det bli av dig?! :) Förstår att det sitter hårt det där, planer är till för att följas, du älskar loppet och hoppet när ”det finns en chans” är så sjukt kraftfullt.
Min mamma är också klok, hon har alltid sagt till mig ”du har svaret inom dig”. Visst är det så!? När du har analyserat läget, satt dig in i olika scenarier och liksom levt dig in i känslan av dem. Då är det kanske ändå ett alternativ som känns lite bättre i magen än det andra?
Åh, du är häftig! Önskar att jag kunde säga att jag skiter i maran också, men jag MÅSTE ta mig dit och bryta om det inte funkar. Har inte kunnat träna på några veckor pga diverse skador, men jag hoppas på tur nu! Fast ångesten är absolut total!
Det var fine ord å lese, Miranda, og det er litt trøstende å se at det ikke bare er meg som har tungt for å innse at noen ganger må man bare begrense seg. I helgen har jeg vært innlagt på sykehus med lav blodprosent, og jeg måtte få blodoverføring. Selv om det har vært ekstra tungt, har jeg trent som vanlig den siste tiden. Pushet på hele tiden med beina fulle av syre fra første minutt. Nå er doctor’s order hvile og hvile, og jeg fortviler fordi årets høydepunkt, Midnight Sun Marathon, er om én måned. Det får utgå i år, men det er litt lettere å godta når jeg leser om deg og ser at jeg er kanskje like mye supermenneske som deg – men fortsatt ingen maskin, bare et menneske:-)
Jag är nu helt ärlig Mirre: Jag tycker du ska hoppa över det. Om du missar New York (och andra 2012-mål) på grund av att du chansade på Stockholm så kommer du aldrig förlåta dig själv. Jag känner inte dig på det sättet men jag utgår ifrån hur jag själv hade tänkt. Jag unnar ingen att gå miste om det du kommer få uppleva den 4e november. Stockholm Maraton kommer kännas som ”Knäckebröhult fem kilometer” i jämförelse.
Believe that!
Erik, du erbjuder verkligen en frestelse där med valfri sportdryck och grejer ;-) Men jag måste få mig lite löparfest, och en halvmara är inte på något vis ett problem. Det har jag ju kutat mycket. Men du kan ju få tvinga av mig från banan andra varvet om jag fortfarande springer i marathonfart ;)
Jag tycker ändå du gör fel om du springer. Det är så jä-a lätt att dras med i feelingen och fortsätta även när det gör ont. Vad säger han på Specialistgruppen?
Jag förstår hur du tänker, men halvmaror har jag ju sprungit utan problem. Du menar att jag ska låta bli bara för att inte ryckas med? Där kan jag hålla med, men inte avstå för att 21km är för mycke för knät, för det är det ju inte.. Men för att inte ryckas med.. ja, det är där det eventuellt är bättre att avstå. Men det gör ju mer ont i magen liksom :(
Jag kommer inte att säga ”Vad var det jag sa” om det skiter sig (vilket jag verkligen hoppas att det inte gör). Heja dig!
Jag kommer att stå och heja vid Boulebanan vid Rålis. Häng med mig där istället.
Jag bjuder på valfri ”sportdryck”.
gör inget dumt bara – men det känns som du har koll på din egen kropp så jag litar helt och fullt på att du tar rätt beslut.
en mer privat fråga – Järnmannen – är han fortfarande en del av ditt liv? har inte hört så mycket om honom senaste tiden och när han och Suss var iväg lyste du med din frånvaro. blir ju nyfiken och fundersam. följer både din och Suss blogg när jag har möjlighet – inte utan att man blir inspirerad av allt ni gör och den energi som ni har.
Hejsan Annica!
Järnmannen, ja, det är ju en helt annan historia. Nej han är inte en del av mitt liv som han brukade vara. Det är ca 2 månader sedan vi gick skilda vägar, och det var inte så enkelt. Hur framtiden ser ut för oss vet jag ej!
Rätt beslut tror jag. Ibland måste vissa saker ge vika för att man ser till helheten. Jag fattade ett dumt beslut i min förra idrottskarriär som slutade med 6 månader på kryckor och allt jag kämpat för blev iallafall raserat när jag kanske skulle väntat 6 månader och du hade resultatet blivit ett annat.
Så härligt att du lyssnar på din kropp Miranda! Precis det du lärde mig att göra på din föreläsning. Du kommer att ta rätt beslut inför Lördagen bara lyssna ordentligt på dig själv. Trist att höra om dig och järnmannen…. Ta hand om dig!
Eftersom du är Ultra-aspirant så tag tillfället i akt att testa ett walk/run upplägg: spring i 15 min och gå i 5 min – man kommer framåt jag lovar! Det blir rena semesterjoggen för dig – men du gör en erfarenhet guld värd att ta med dig i forsatta satsningar på riktigt långa lopp. Och spar maraperset till ett senare år!
Strunt i Sthlms maran helt förstår inte varför man ska springa halva…fy så tråkigt och kliva av även fast man bestämt det innan….nä hitta på ngt helt annat….en löptur i fjällen?
Vad klok du är! Du är ju så ung faktiskt fortfarande för marathondistanser, du har ju all tid att bli riktigt stark OCH visa att du kan springa snabbt UTAN att bli eller vara skadad. Det är inte lätt att vara där i folkfesten och inte kunna prestera som du vill. Kan du inte hoppa Stockholm marathon för att bevara i minnet att det är en häftig folkfest och istället komma på Duathlon SM i Knivsta? Ett förslag.
Jag ska delta i mastersklassen och jag tänker ladda den här veckan med intervaller på tisdag och torsdag för att bli snabbare på löpsträckorna. Samt på växlingsbiten – få till det den här gången…
Kloka tankar, inte alltid lätt att lyssna på kroppen.
Har man varit/år skadad är man alltid ängslig för att skada sig igen. Men försök ändå att springa det du vill och ha kul för det kommer alltit finns viktigare tävlingar längre fram du kan missa både på grund av skador och andra orsaker(Sommartåget regnar bort, du är sjuk till Berlin och missar flyget till New-york). Står du över Stockholm kanske du tänkre likadant inför ditt sommartåg för då kan du ju vara skadad till Berlin o.s.v.
Försök fatta ett beslut som du tror är rätt och kör på det, börja inte älta.
Du vet vilket beslut som är rätt lyssna på din kropp.
Gör inget som du kommer att ångra.
Kramar
Du gör helt rätt. Jag har bestämt mig för nåt liknande, eftersom jag inte riktigt har kommit så långt som jag hade hoppats efter att jag fick problem med mitt bäcken, och tillslut lyckades med att träna igen. Jag kommer springa ett varv och sen kliva av, och hoppas att jag grejar det. Men det är 17 km, men bättre än inget. Jag tänker som du där, det är en folkfest! Den får bara inte missas! Specielt nu när jag äntligen kan springa igen. :)
Jag hejjar på dig! You go girl! (Men inte hela loppet! :) )