Typiskt mig att säga sådär. Till alla. Verkligen.
När folk klagar på att det inte går tillräckligt fort fram, så brukar jag säga att man ”ska uppskatta alla framsteg oavsett var man är”. Så brukar jag dra storyn om hur jag blev övertränad och sedan bara uppskattade att ta ett enda löpsteg och tycka det var KUL. Det var stort.
Sedan var det stort att springa ens en mil. Oavsett tid. Och sedan var det gigantiskt att springa ännu längre. Och ännu längre. Och varje mil var stor. Varje framsteg var stort. Det var stort att sänka mitt marathonPB som jag trodde skulle gå med mig i graven. Det var ännu större att springa 10mil, och sedan knocka mitt PB ytterligare en gång på Berlin marathon. Sedan jättestort att trycka till mitt halvmaraPB för några veckor sedan. Ett PB som häcklat mig i många år..
Så att sänka mitt milPB som varit med mig sedan 12:e september 2006.. Det är ju egentligen jättejättejättestort. Länge har det PBt symboliserat lite av min revansch. Mina 3 år utan löpning och löpglädje 2007,2008 och 2009. Så att sänka detta PB betyder mycket.
Mer än man kan tro egentligen. Jag är tillbaka. På riktigt. Ett kvitto på att jag gör rätt nu. Har gjort rätt i 2 år. Att jag är på god väg framåt. Att jag kan. Osv. Jättejättejättestort ju.
Så 42.06. Det är ju bra. Det är ju framsteg.
The bigger picture Miranda. The bigger picture.
Överlycklig och chockad Miranda efter 3.35.00 på Milano Marathon 2010. Sisådär 5mån efter att jag började springa igen.
Nu låter det som du börjar tänka rätt igen :)
42:06 det är inte bra – Det är satan-i-gatan-bra!! ;-)
Fantastic beat ! I would like to apprentice while you amend your website, how can i subscribe for a blog site? The account helped me a acceptable deal. I had been a little bit acquainted of this your broadcast provided bright clear idea
I just now cherish rs 3 gold solutions