Hejsan på er därute. Det är dags att försöka sammanfatta ett nytt år igen. Kom på att jag har skrivit en årskrönika varje år sedan 2009. Det är alltså min 6e årskrönika nu. I år har bloggandet backat brutalt i jämförelse med andra år, men årskrönika ska det tametusan bli ändå. Alla dessa år tycker jag på något vis att livet blivit bättre och varje år försöker jag avsluta med att undra om nästföljande år ska toppa året som varit. Jag kan då säga en sak som är säker, det här året gick snabbast hittills och ändå har jag upplevt mer än någonsin!

2010 började jag springa igen. 2011 sprang jag ultra som en rejäl huligan . 2012 blev jag skogstokig och förälskade mig i trailen. 2013 blev livet löpning på heltid, vi startade Team Nordic Trail och upplevelser blev min filosofi. Och jajamen, 2014 blev det en jäkla åktur av alltihopa. Och här är vi. Brytet 2014/2015. Och undrar lite nyfiket, vad kommer 2015 att bjuda på…?

Men först, låt oss ta det från början.

Jag startade året med att vara på framsidan av Outside Magazine. Någon form av hemlig dröm eller milstolpe besannades.. Sicken start på året! Jag sprang timme efter timme i reflexspåret, och vi hade ledarkonvent med alla ledare från hela Sverige. Jag var riktigt laddad inför året som skulle komma. Jag kände det på något vis inombords, jag hade medvind, nu jäklar.. #kbk.. kör bara kör ;)

Jag kom på att jag skulle lära mig åka längdskidor, fortsätta springa väldigt långt och bli starkare än någonsin. i februari startade vi upp löpargruppen i Hammarbybacken och även Ursviksgruppen, och Stockholm växte. Flängde mellan våra löpargrupper och andra platser, sen plockade jag med Hanna på fjälläventyr i världens bästa Edsåsdalen. Äntligen fick jag lära mig vad snö is all about och jag gillar det!

 

Resan gav mersmak! Och väl tillbaka till stan var det jobb igen till multum och sedan hann jag med att bada isbad med Adventure Academy! Energin fanns där hela tiden. En helg till Visingsö och Sveriges mest självklara träningsö blev det.

Sedan var det då dags att ge sig i kast med detta snöfjäll igen. Here we go Riksgränsen! Jag gick på tur i storm och såg ingenting. Tänkte att om Skinnet överlevt tiill Nordpolen så borde han väl överleva Riksgränsen-storm? Något annat jag alltid kommer minnas var när vi byggde en egen igloo (i 7 h!!) och fick sova i den dessutom! Att vakna upp till -17 grader, varm och svettig i supersovsäckar och solen strålandes i ögonen… ärligt talat.. det var mäktigt.

Snö kom till Stockholm när vi kom hem, och likaså ledarkläderna.. när man väl står där med 60 par skor, jackor och allt vad det är, då inser man att det är MÅNGA involverade i vår lilla bebis TNT.. Så något gjorde jag väl rätt ändå. Där innan hann jag föreläsa på Vildmarksmässan, intervjuas för tidningar, köra företagsgig, dra av ett ändlösa massa pass, förbereda fjällöparläger, jag vet inte riktigt men helt plötsligt var det dags att dra iväg igen!!

Att ta sig upp på Marockos högsta berg är och kommer alltid vara ett minne för livet. Att vi dessutom ska tillbaka dit i vår med Team Nordic Trail känns både surrealistiskt och enormt värdefullt. Jag kommer ihåg hur huvudet snurrade av upplevelser när jag ena stunden stod på en topp i Riksgränsen och nästa vecka på det högsta berget bland Atlasbergen. Livet är helt klart till för att levas…

In i april när vi kom hem och jag tränade Naturkompaniets alla butikschefer. Strax lanserades den mäktiga nyheten om att Team Nordic Trail blev (och är!) Naturkompaniets officiella löpargrupp! Dessutom körde vi igång våra nybörjargrupper, jag hälsade på och vi hade ledarutbildning med TNT Göteborg, jag var med i podcasten Husky och satte antal-ord-rekord, Stockholm Swimrun lanserades och vi blev populära med film och sedan var jag även sjukt ful i en alldeles för populär artikel i DN. Jag ska komma ihåg att inte tillåtas fotograferas med simglasögon i Sveriges typ största tidning…. 

Sedan var det då äntligen dags att välkomna maj månad! Jag var i fan högform och tränade på som en dåre! Jag driog loss ett par 40km på egen hand på Sörmlandsleden och livet lekte. Vi gick ut och presenterade en föreläsningsturné med kickoffer på Naturkompanietbutiker i hela landet .. wop wop!

Jag var min egen roadshow och mitt motto var helt enkelt ”Keep Challenge Yourself”. På gott och ont..  ”Miranda-freezen” var född.. det var när man härjat runt och dubbeltränat, jobbat etc under 15-17h och sedan satt kvar 1h extra i bilen för att man inte orkade gå sista 20 meterna till trapphuset.. ”om folk visste hur lat jag är”… brukade skratta åt mig själv ;)

Jag var ute och reste ganska mycket också. Vi startade upp löpargrupper varje vecka i landet, vi anordnade trailkvällar, provlöpningar och tävlingssäsongen startade. Att det var ohyggligt många löpare som snudd på tog över Kolmårdstrailen med TNT-loggan, ärligt talat, det var värsta bästa känslan.

Att jag sen fick åka till fjällen gav ny energi. Och att visa min lillebror fjällvärlden, det var precis vad som behövde för att även hitta mig själv igen. Team Nordic Trail Storhogna bjöd på vita fjällmarker och högsommarvärme. Lite tuffare underlag än väntat, men UT PÅ TUR – ALDRIG SUR !

Startade upp ännu fler grupper och drog iväg till Kullaberg!

Och så kom Juni månad också. Under veckorna reste jag mellan städer och under helgerna arrangerade vi som sagt läger i Storhogna, Kullaberg, Edsåsdalen. Och som jag hade längtat efter Edsåsdalen. Ni vet hur man bara mår BRA helt enkelt på vissa platser? Edsåsdalen är en sådan plats för mig. Här har jag alltid oerhörda energiresurser, här bjuder livet på underverk på något sätt. Jag älskar det här stället.

Och i takt med att vi åkte upp till Edsåsdalen kände jag verkligen att drivkraften fylldes på i kroppen. Våren hade varit magisk och lite slitsam på samma gång, men nu var det enbart energi igen! Tillsammans med flera av mina nära vänner i ledarskaran tog vi oss an en superstor grupp löpare till årets vårläger i Edsåsdalen. Att vi dessutom har en superfin film från lägret gör inte det hela sämre, då får jag tillfälle att titta tillbaka och njuta när jag vill :)

Förutom Edsådalen och dess toppar hann jag med att erövra Åreskutan och Ottfjället också. Allt i strålande sol. Och folk säger att det regnar i fjällen.. inte vad jag vet. Innan jag for hem hade vi trailkväll med Östersundgruppen, jag storgillar Jämtland. Har jag sagt det förut kanske?

Innan sommaren tog sitt grepp på allvar var det dags för nästa kraftprov Stockholm Swimrun! Och då menar jag inte tävlingen i sig utan arrangemanget som vi skulle stå för. För ovanlighetens skull var man ju både arrangör OCH tävlande. Haha… och de där supermånga simpassen jag skulle göra.. vad hände med dem? Tack och lov hade jag rekryterat ett ånglok att ligga bakom i vattnet. Stackars Alex fick inte mycket vila med mig på kroken, men i mål kom vi till slut. Miranda ”Träskmonster” Kvist…

Lite sommaravslutningar och annat meck kom in i schemat väl hemma igen. Men för första gången på säkert 6-7 veckor hade jag en helg som INTE var inbokad?! Det råkade dessutom vara Midsommar och allt. Så jag drog till Gaustatoppen i Norge och andades vacker fjällmagi.

Och fick fira det med att bli headhuntad skådis på trailen för Höga Kusten Trail… Hejsan Skuleberget!

Vi var dessutom svinmånga TNTare på Stockholm Trail och jag imponerades av allas resultat. Fasiken, det började bli sommar och tävlingssäsong på allvar!! Själv avstod jag tävling ytterligare en vecka.. men så… benen började kicka igång allvar nu, så det var dags. Nu var det dags att se var jag hade form och kondition!

Som ”tur är” så råkade vi arrangera en tävlingsresa till Frankrike precis veckan därpå ;) hehe. Till mitt absoluta favoritlopp alla kategorier och platsen jag förälskade mig i trailen… Åh! En fröjd att återkomma till Kilian Classik och Font Romeu för en 3e gång, och dessutom med min mamma!!  (Obs! Kom med nästa år, vi blir fler än någonsin, klicka här!)

Så stod jag på startlinjen med massvis av vänner och vi hade 45km magisk traillöpning framför oss. Och benen gick som bara den efter ett tag. Den DÄR känslan var tillbaka, att man bara kan gå, gå GÅ, gå… magiskt..! Carro gick och tog hem hela skiten, och själv fick jag en 3e-plats att stoltsera med. Och jag ÄLSKAR DENNA BANA GAAAAAAAAH!!

Och när benen väl är igång så skuttar man.. En vecka senare var det iväg till Jönköping och nästa marathon iförd partyklänning på Sommartåget 2014… fantastiska vyer från bergen byts ut till fantastiska utstyrslar!! Ena dagen i tidningen för att man kör extremsport ch i nästa dag är man i tidningen för att man springer marathon ihop med människor iförda banankostymer.. Livets alla kontraster I guess!

Jag kände mig i högform och Sverige bjöd på finväder. Ändå for jag iväg på resande fot igen och besökte berg. Lärde mig nya ting och upplevde tunn luft igen. Vyerna var slående, men ändå kunde jag inte låta bli att längta till nästa happening som var vårt skojiga läger i Sylarna. Med 30h träning i benen veckan som varit så bar det iväg till Svenska fjällen igen. Nu dessutom med 26 jordsnurr passerade man börjar bli till åren?.. ;)

Sylarna är precis som många andra platser en plats som gör mig varm i hjärtat.. och att få visa dessa platser för andra människor är den största gåvan att ge. Att det dessutom var strålande sol och världens bästa gäng gjorde resan till en av mina absoluta favoriter under 2014. Sammanlagt sprang vi närmare 18h under dessa 4 dagarsläger i Sylarna!

Efter att ha lämnat åter Sylarna-gruppen vände jag på klacken med nya 30 löpare som skulle få uppleva Jämtlandstriangeln. Tur att mina ben bar mig framåt.. ;) 3 dagar för nybörjare i fjällen och jag kan knappast tröttna på dessa vyer. Vi åt gott på Blåhammaren minst sagt!

Det är dock ingen speciellt svår sak att erkänna att jag var hyyyyfsat sliten i benen efter 7 dagars ledarskap och ytterligare 25h träning rakt på en 30h-vecka. Det var rent av extremt skönt att vara tillbaka i Stockholm och BARA FÅ VARA STILLA för en stund. Jag längtade efter att få sitta timmar på kontorsstolen igen. I alla fall för en liten stund!

Vi startade också upp vår väldigt framgångsrika grupp i Trosa och efter 2 veckors hyfsat stillasittande brändes det iväg återigen upp till fjällen och en ny grupp på Jämtlandstriangeln. Woho! Frågan är ju när fjällen kommer tröttna på mig :)

Sedan var det ju bara att packa om, plocka med sig mamma och sätta sig på ett plan neråt Europa. Det var dags för årets stora utmaning.Jag visste att jag hade vad som krävdes för att ta mig an 10 mil genom Italien, Schweiz och Frankrike. Dock väldigt mycket respekt för loppet, men nog sjutton var det görbart! Spänningen var olidlig men jag hade ju mamma som suppersupporter och jag laddade upp med lunch med Sky Running Champ Emelie, så vad kunde gå fel?

INTE MYCKET!! Till en början i alla fall!!! Fasiken jag var i mitt livs bästa form och livet lekte!! Sedan att det skulle avslutas med en enorm krasch vid 93km, vem sjutton hade kunnat veta?

Att säga att jag verkligen kommit över det fullt ut stämmer nog inte till hundra procent, och man får nog läsa hela redogörelsen (och årets mest lästa inlägg) för att förstå mig :) Men men… vi drar till med en klyscha…att man lär så länge man lever!

Tillbaka till Sverige och jobbet. Jobbet innebar som vanligt inte bara att man satt på en stol utan jag fick ränna iväg till fjälls 2 vändor de kommande 2 veckorna. Benen bar trots faceplant i Frankrike och återhämtningen var påbörjad, fysiskt som mentalt ;) Så länge jag kan och får springa så betyder det inte så mycket om man kommer i mål egentligen (… även om det är svårt att förstå det vissa stunder förstås, som dagen efter tävling). Tur att jag hade mamma med mig i Chamonix så hon kunde trösta en förbannad, förstörd och frustrerad Miranda.

Fjälläger i Edsåsdalen och Storhogna, och höstsäsongen var här!

Vi startade upp TNT i Falun och Borås, arrangerade Stockholms minsta trailtävling och jag fotograderas för KIAs stora höstkampanj! Dessutom besökte jag vackra löpomgivningar på Västkusten när jag ändå var på den sidan landet. Fjällen har inte fått någon konkurrent… men visst är det vackert minst sagt.

Livet lekte vidare med ledarutbildning i Malmö, nya uppstarter i Täby och i Visättra, helsidor i nya Träna, testade benen på allvar efter CCC och sprang en mara på sörmlandsleden med vänner, och en helt GALEN spontanare! Jag råkade fråga Anette om vi skulle åka till Italien och springa lopp.. sagt och gjort = bokade, åkte lördag morgon, reste och åt, racemeeting, startade söndag morgon, SMACK 11h tävlande + hemresa. Måndag morgon hemma i Sverige förstod vi nog knappt om det var en dröm eller om vi tävlat på allvar. Själv så förstår jag inte ens hur jag kom runt, eller hur vi råkade hamna på pallen…

Nu är vi inne i november och vi försökte göra löpare av alla Hälsomässan-besökare, arrangerade Horror Night som lockade 300 läskiga löpare och syntes på alla stora medier dagen efter och ajuste, jag satte också flera nya löpa-i-kjol-rekord, hela vägen till december gick det att springa barbent!

Sedan förstår jag väl inte alltid riktigt på mig själv. Mitt uppe i att planera för 2015 och hålla igång lågan och trupperna hela vägen in i juldimman och vilan… som jag kände att jag VERKLIGEN behövde.. så kände jag mig så enormt inspirerad av att göra en satsning i samband med Musikhjälpen. Hela saken att kunna bidra med det man älskar mest (LÖPNING!) gav mig ny energi i höstmörkret. Sagt och gjort återigen! Sedan att det blev att vi sprang 87 kilometer nattetid mellan Stockholm och Uppsala…. ja, det är en lång historia!! Men kul var det, och pengar till nytta blev det!

Och ja, sen har det ju varit jul.. och varvtalet har gått ner drastiskt. Familjetid, mystid och ÅTERHÄMTNING inför nästa år. Just idag är det 1:a januari 2015 och jag befinner mig faktiskt i Edsåsdalen igen, denna lilla pärla. Här är vi några vänner som roar oss lite med allt vad vinterfjäll har att erbjuda. Det är inte mycket snö, men det är tillräckligt för mig som är hyfsat ovan att stå på plankor. Jag försöker dock få det att se ut som att jag vet vad jag gör ;) Kör på med både uppförsåkning och utförsåkning..

Igår på nyårsaftonsnatten skålade vi in det nya året och tackade 2014 för året som varit.

Som vanligt kommer känslan av summering, och att få göra en årskrönika är på många sätt mitt sätt att summera ihop livet lite. Jag gillar att få knyta om säcken och framförallt att få återuppleva underbara stunder.

Så årets åktur har varit en upplevelse av rang. Och det kommer bli spännande att få uppleva 2015 års tur. Årets soundtrack är tveklöst på alla sätt och vis denna version av Enjoy the Ride.. ”..If its fast or slow, all I really know, I’m gonna enjoy the ride..”

2015 ska jag fortsätta försöka ta vara av nuet på allvar. Jag är verkligen glad över att jag återigen får summera ihop ett år till säcken, för att det är det tametusan inte alla som får!

Jag är spänd och förväntansfull och jag har både stora förhoppningar och viss nervositet inför kommande månader. Men som med allt annat så lär det garanterat bli både spännande, utvecklande och ta på krafterna haha..

Så jag laddar upp här någon dag till, sedan är det dags att kicka igång igen. Jag tänker inte nämna några namn i inlägget men förstås, utan mina vänner och min älskade familj så finns det inte många upplevelser värda att uppleva…  låt många äventyr berika vårt 2015, nu kör vi!

GOTT NYTT ÅR!!!