Det är dags. Årskrönikan. Den ärliga och långa historian om ett år i Mirandas lilla värld. För den som orkar och vill läsa, så varsågod. 2011 gick av stapeln som ett helt GALET år för min del. Allt jag gjorde gick min väg i stort sett.. hehe förutom sista tävlingen. Men i övrigt så bjöd 2011 på spektakel efter spektakel i mina ögon mätt. Skulle 2012 bli lika bra?

Jag ska vara helt ärlig med er, det började fan åt helvete. Löparmässigt alltså. 2011 sprang jag som aldrig förr, nästan i snitt en mil om dagen, och personbästan slogs på i stort sett alla möjliga distanser.

Och jag blev girig, och distansblind (?), eller ja, jag hade då aldrig trott att jag skulle kunna skada mig? Jag som ”aldrig varit skadad”. Men efter Bislett och Luciatåget var mitt knä inte som vanligt. Jag fick lära mig den hårda vägen. Jag hade åkt på en skada. Vilket jag helt otroligt (såhär i efterhand) aldrig ville erkänna för mig själv till en början. Jag vilade knät, och sedan sprang jag. Ont. Och så om igen. Bjöd in till långpass runt Sumpan och Solna redan första veckan på året. Solna och Sumpan runt 42,2km – och årets första marathon var gjort.. Med, vad jag beskrev som ett så kallat ”känsligt” knä, för att jag vägrade inse faktum.

Och varför ändra på ett vinnande koncept? Jag ÄLSKAR att bjuda in till långpass, och blir alltid så bortskämd med att folk dyker upp. Som när vi skulle rulla runt Stockholm och 55 löpare tyckte det var ett ypperligt tillfälle att springa. Stockholm Runt, 48km blev det till slut. Lika kul som vanligt, och herregud hur halt var det inte?!!

Vad ingen vet är att jag grät av smärta vid 28km vid Blå Porten för att mitt knä SKREK. Det gjorde så ont. Det var där och då som jag förstod faktum. Min älskade älskade, älskade löpning…. vad skulle jag göra?

En ny tid var här. Efter ett 2010 och ett 2011 där jag kunnat springa så långt energin räckt (vilket den verkligen har gjort och blivit över) var jag tvungen att acceptera att inte kunna springa långa sträckor längre. Min identitet?? Minns specifikt ett tillfälle då knät skrek efter 3km en lördag förmiddag. Jag gick hem, lade mig på sängen och gick inte upp förrän morgonen därpå.

Alla har vi våra problem, och det här var mitt problem. ”Det är ju bara löpning” kan människor tycka kanske. Det är väl egentligen svårt att sätta ord på det, men ni som läser denna blogg vet hur mycket min löpning betyder för mig. Ja… det är att kunna andas.

Livet i övrigt gick lite emot mig också om jag ska vara helt ärlig. Mitt i mitt knä-strul skulle förstås andra saker strula, och jag fick känna på nackdelen med att ha en hyfsat stor blogg. HUR MYCKET delar man egentligen med sig? Var går gränsen kring relationer och personliga saker..? Det är enkelt att dela med sig när det går bra, men när det går mindre bra?

Andra bitar som kändes svåra var jobbrelaterade funderingar om framtiden. Fick föreläsningsgig och anordnade event. Det enskilda företaget växte. Och brände massa energi på kontoret. Började tvivla, började fundera…vad är rätt för mig..?

Vad gör man då när man inte kan springa långt? Jo man går på spinning. Och går på spinning. Och träffar Jocke på Specialistgruppen. Och mer spinning. Och rehab och styrketräning. Och bowling. Bodybalance. Funktionell styrka. Spinning igen. Simmar, simmar och springer korta löpbandsintervaller. I stort sett. Vattenlöpning testar man också. Booooring….

Sakta men säkert. SAKTA men säkert händer det. Du börjar lita på ditt knä igen. Livet i sig är alltid ljust, men ljuset lyser liiiiite starkare när du äntligen får springa långt. Glädje för en Miranda!!!!!!

Äntligen en marathondistans i benen igen! Med mina goingar i Gränna-landet :-)

Vad händer sedan? Jo det kan man gott och väl undra. Jag började springa snabbt…? Hade fortfarande lite knäproblem och höll mig på ”korta” halvmaradistanser. Lyckas ÄNTLIGEN krossa mitt 6år gamla (!!!!!) personbästa på halvmarathon, Kungsholmen Runt 1.34.41!! Strax innan det springer jag nästan personbästa på på ett löpband i en tv-studio med Colting som coach, och jag testar på ”det där med trail” igen på SpringCross. Kammar hem en schysst 4eplats och tycker att gegga minsann är lite skoj? (Tänk om man vetat vad som komma skall…)

Loppen avlöser varandra och jag är snabbare än någonsin. Gör ett nytt PB på milen också, och det gamla rekordet från 2006 är borta. 42.06 låter det nya. Jag fascineras. Kan jag verkligen vara såhär snabb?? Jag börjar älska intervaller på bana och jag känner inte igen mig själv. Vad är det som händer? Jag råkar springa topp tio på Vårruset och vinner Hedebyloppet 10km…?

Duatletade lite också.. hehe och fick uppleva det där med kroppsstrumpa..

 I samma veva drar jag iväg till Kolmårdstrailen och tar hem en 2aplats i trailen. Jag ÄLSKAR varje minut i skogen. Jag ler. Jag njuter. Jag har svinhög puls och pushar mig. Jag upplever något nytt… Det är vackert, och här börjar det skogstokiga viruset ta över.

Man kan ju verkligen ifrågasätta vad som verkligen fick mig skogstokig ändå. SwissAlpine 79km sprang jag ju ändå redan förra året? Kanske var det kombinationen av flera aspekter. Här hade jag matat asfaltsdistans i oändligheten.. och nu kände jag inte längre för det. Knät mådde dessutom hundratio gånger bättre i skogen, och jag lärde känna flera coola trailgeeks. Jag gillade hög puls och slutade lata mig och gå i backarna, utan pressade på allt jag kunde. Insåg att jag trots allt fixade det ganska bra och fick ju hem lite pallplatser.

Men famförallt var det känslan tror jag. Jag föredrog upplevelsen av skogen än den asfalten gav mig. Jag var mer redo för äventyrslöpning än någonsin… Jag var trött på att pressa tempo-snitt och stirra sig lind på distansen.

Och snart skulle jag få springa långt igen. På riktigt. I bergen. I frankrike. Och jag kan väl egentligen inte med ord beskriva detta lopp… men det var MAGIC! KILIAN CLASSIK :-) 7h livsglädje paketerat..

Endorfinkickar deluxe….

…och nu började distanserna finnas där. Och även om jag mest var skogstokig och ville skutta runt över stubbar så hade jag ett startbevis till Jubileumsmarathon veckan efter Kilian Classik. Gjorde det mest naturliga när man saknar asfaltsmotivation… bara att köpa en superwoman-dräkt och köra show??

Och veckan därpå var det dags för den årliga sommarfesten, Sommartåget. Eventet växer ju för varje gång och blir bara ROLIGARE OCH ROLIGARE!! Ett dygn som är helt otroligt när vi kutar 45km, snackar skit och dansar så länge vi kan hålla oss upprätta…. Bilden nedan får mig att storflina. Tänk att vi var 8 personer första gången!

Jag minns att jag helgen efter Sommartåget var tvungen att smita ut på landet och ”återhämta mig från alla upplevelser” haha. Jag ville mest bara sitta still på en stol och inte uppleva något alls… hahaha…

Inte för att jag kan sitta still. Det räckte med en dag.

Helgen därpå skulle jag då äntligen få se svenska fjällen på riktigt!!!

Det var dags för Jämtlandstriangeln, en 47km lång dröm.

Jag kan inte med ord beskriva hur högt jag håller den här helgen. Den här helgen är och kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag var på topp. Det var sommar. Det var vackert. Det var enastående fint. Fantastiska människor omkring mig. 47km var en dröm. Jag var lycklig. Och kär.

I svensk fjäll ;)

Veckan därpå. Mjao. Inte riktigt lika mycket min dag riktigt.. Hahahah… jag kom liksom aldrig igång, och jag kom aldrig i balans. Axa Fjällmarathon blev en lite mer sorglig historia då jag stukade foten och halvpinade mig igenom distansen. Men det var vackert… det var ruskigt vackert.

Och jag tar revansch nästa år, var så säker :-)

…och här någonstans började det hända saker på riktigt. Och bara inte i löparvärlden. Jag började ta mig an coachingadepter, få föreläsningsförslag och andra typer av samarbeten. Eventen växte och folk undrade alltid ”när du ska anordna xxxx?”. Enskilda firman växte alltså. På samma gång satt jag på en heltidsanställning som kontorsråtta och försökte få ihop mina tränings – familje – och vännerstimmar.

Hur ska jag hinna med allt? Det krävde livsförändring jag absolut inte ångrar.

Hösten var på intåg och jag rörde ihop ett trevligt recept på en tokig lördag. Springa lite terräng, Norrköpings stadslopp och Midnattsloppet. Bara-för-att-jag-kan….

Slapp springa mina mil ensam i Ursviks-skogen i början av september också ;) Tänkte att jag ju måste göra alla andra skogstokiga förstås.. helt logiskt? Inviga dem i sekten liksom?

Trailnörderiet fortsatte uppe i Sälen och jag lyckades på något vänster komma 2a på finalloppet av Salomon Trail Tour och total3a i touren. Konstigare saker har visserligen hänt.. men ändå???

Var hyfsat ren till sista backen nerför. Då körde jag en praktfull svanendykning-och-magplats-allt-i-ett… Men fortfarande gladis!!

Veckan därpå. Vad ska man säga om Berlin Marathon egentligen? Jo. Jag åkte ju nästan inte dit ens. Och tävlingsskallen fanns inte för fem öre… och jag blev ifrågasatt för det? Men det fanns bara inte att försöka plocka fram några 3.20 mentalt.

Jag var bränd tävlingsmässigt och jag hade ju noll lust med asfalt. Men mentalt och ”tävlingsskalle”-mässigt tror jag också att det helt enkelt var full rulle i livet i övrigt. Att försöka skapa sig en enskild business, jobba, träna och coacha och allt vad det är.. det tog musten ur mig helt enkelt. Gjorde dock en helt duglig tid för att vara opepp och Berlin Marathon blev trots allt lite av en fest. TROTS asfalten!!

Om inte annat så kände jag mig snygg i löparkjolen i alla fall. Bara det liksom.

Så kom det till slut ändå. Det där jag hade väntat på…. årets hittils största utmaning???

Lämnade mitt pick och pack och drog på eget äventyr till Italien. Höjdmeterskampen. 3800 höjdmeter skulle avverkas. Lärde känna massa magiskt härliga italienare och blev väl omhändertagen.

Jag var NERVÖS kvällen innan. Det var att jämföra med en platt 100km-are.. och det var ju ett tag sedan. Och jag var nervös över knät också, tänk om det skulle bråka igen? Nu hade jag ju ökat sakta men säkert, och hållit hela vägen. Ville förstås inte riskera något.

Och jag var förstås även spänd och förväntansfull inför äventyret. Inte bara knät ;)

ULTRA TRAIL LAGO D’ORTA 63km..

Och jag hade VÄRLDENS DAG!!!

ÄVENTYRET!! MAGIN!!! ÅHHHHHHH

11e plats. Magi. Starka och pigga ben.

LIVING THE DREAM.

Ärligt.

Vad ska man säga…

Jag må vara beroende av endorfiner.. men åh. VÄRLDENS BÄSTA DROG???

Mmm… jag bryr mig inte om folk tycker jag är smått tokig.. SÅ TOTALLY WORTH IT för dessa tokerier i så fall. Inget får mig att le som dessa saker..

Efter Italien var jag hemma på massa jobb-möten, timmar på kontoret och en coachingutbildning.. och sedan VIPS så bar det iväg till Åre och BAMM-läger helgen därpå. Lyrisk på lillvallen och med stort leende uppe på Åreskutan.. Kroppen höll utan problem trots tävlingen helgen innan. Starka maskinen :-)

..och här började det.

Tankarna.

Som sedan blev till action. 2 månader senare är idag. Idag finns både hemsida, människor i arbete, planer, offerter, bokningar och ett registrerat bolag. Och ett namn. Och en lansering. Inom två röda så :-) :-) Som jag har tjatat. Sorry :-) Snart lyfter vi!

Så november och december.

Ett kaos vad gäller New York marathon ni vet. Ingen start. Ingen resa. Allt inställt. Men det är ju rätt svårt att sänka mitt humör. Kommer en ny dag för världens coolaste asfaltsmarathon.

Jag har jobbat och jobbat och nog aldrig jobbat såhär mycket den senaste tiden. Med typ allt. Jag har tränat och blivit fullständigt förälskad i reflexlöpning också. Jag har lärt mig att uppskatta novembermörker. Jag ÄLSKAR novembermörker. Och jag älskar decembersnö också. Reflexlöpning är helt klart det nya svarta!

Det har väl även varit lite kaos. Men det har varit energiskt kaos i mitt liv. Duracell-kaos. Som att spontanåka upp till Östersund och springa lite Adventsmarathon och samma kväll massa pannlampedistans. Men jag älskar äventyr och glada människor… och då tar aldrig energin slut :)

Så kronan på året kom då till slut med Tomtetåget som jag och Suss anordnar. Glada, utklädda löpare och superhärlig stämning. Man skall icke klaga :-) Är otroligt stort över detta arrangemang. I sommar, 20-21 juli kör vi igen. Maila info@mirandakvist.se för mer info.

Summa kardemumma….

Haha….

Helt sjukt. Jag har precis genomlevt mitt år igen. Jag ÄLSKAR min blogg. Ärligt, ibland känns det lite väl tjatigt att alltid berätta vad man gör i tid och otid..(och det är ett under att folk orkar läsa fortfarande) men sådana här stunder är det mer än VÄRT att man gör det dag ut och dag in. Jag har precis åkt på en resa om jag ska vara ärlig.

Om 2012 toppade förra året?

Oh yes!

Inte i distans. Och en jämn match i Upplevelse-kampen, men 2012 vinner.

2012 vinner på många andra sätt också. 2012 är året jag prioriterar vänner som aldrig förr, och jag har aldrig varit såhär bortskämd med magiska människor runtomkring mig. Som lyfter mig och ger mig styrka. Dessutom vågar jag vara lite ofräck och oblyg och delvis säga upp mig för att gå min egen väg. För att testa vingarna och leva livet lite som jag själv vill ha det.

2012 är året då löpningen verkligen tar över mitt liv i alla avseenden.. men det är kul. Jag älskar mina dagar. Jag har roligt i tid och otid. Det må vara hektiskt, men jag klagar inte. Jag skrattar och njuter av allt jag får vara med om. Jag är tacksam över min löpning, och jag är bortskämd med vad den gör med mitt liv. Tar med mig på roligheter!!!

2012 är året jag även ”hittar mig själv som löpare”. Jag har väl alltid varit lite upplevelse-tönt, men nu är det all in. Och inte betyder det att jag slutar tävla, tävlingsskallen är kvar och det finns fler än många tävlingar på agendan för nästa år.

Vad har jag lärt mig?

Det här året har jag verkligen lärt mig 3 saker.

Dels att inte ta något för givet. Så otroligt klyschigt, men saker och ting försvinner dig förbi om du inte jobbar på dem. Ta dem inte för givet. Säger en som tog några smällar iår. Och då menar jag inte bara ett knä som sprang och sprang och ”aldrig skadade sig” tills det faktiskt skadade sig..

Dessutom. Som vanligt. Tro på dig själv. Världen mår bra av självförtroende. Det må vara en fin linje mellan kaxig och dryg. Men jag tror det handlar om hur du hanterar ditt självförtroende. Våga göra det du vill göra. Jag vill skapa upplevelser för mina medmänniskor. För det måste jag våga testa, inte sant? Vad är det värsta som kan hända liksom. Våga testa. Våga uppleva. Upplevelser växer på träd, you know.

Numero tre då. Jo, ingenting kommer gratis. Idag kan jag springa ruskigt långt på mitt knä. Men kom det av sig själv? Nej. Jag har fan hundratals timmar på gymmet, och ännu är det inte över. Det gäller allt här i livet. Om det är något man ska ha tydligt för sig så är det att man får jobba för saker och ting. Eller så ser man det såhär; man har allt i egna händer, inte sant? Oavsett om du vill klara en utbildning eller klara Ultra Trail Mont Blanc.. samma princip.

Nu ska jag sluta predika och summera och avsluta istället.

Vad kommer 2013 innebära?

Jag hoppas det blir

– Många skratt

– Många fantastiska vänner

– En fortsatt lika glad familj

– Fantastiska löpmiljöer

– Upplevelser och äventyr

..och en dröm som blir till verklighet i form av ett företag som snart lanseras.

Hoppas ni orkar med mig även 2013 :-)

NU KÖR VI!!!!!

Herregud vad trött jag är i skallen nu. Det här inlägget tog mig faktiskt 2,5h..